På väg hem till mig själv
Det tar tid att hitta orden ibland. Nästan som om de gömmer sig någonstans djupt därinne i bröstet. Att översätta känslan till begriplighet. Mellan två världar. Ena foten i det gamla, den andra famlar i luften, steget mot någonting nytt. Jag vågar. Jag släpper. Jag hoppar.
Det hela började med ett IQ-test (WAIS III) hos arbetsförmedlingen psykolog i våras. Under utredning och kartläggning av mina kompetenser, som ett försökt finna mig ett jobb som jag orkar med längre än tre månader innan jag faller pladask. Efter pusslande, tänkande, rabblande och räknande fick jag resultatet; jag har ett IQ på 135. Gränsen för medlemskap i Mensa går vid 130. Klart de måste ha blivit ett misstag, jag är ju inte smart, jag är dum. Men nej, psykologen hävdar bestämt att det inte alls är något misstag, jag har en IQ som är högre än 99% av världens befolkning. Och ett fantastiskt fokus. Väldigt ovanligt för någon som har ADHD. Marken svajar mot fotsulorna. En glimt av en annan värld fladdrar förbi bakom ögonlocken. Aspergers syndrom.
Jag hade redan slutat äta alla mediciner som jag fått av psykiatrin trots vilda protester från alla läkare och skötare inom vården. Jag skulle bli så sjuk om jag inte åt dem, falla in i maniska episoder och drunkna i livet som var för svårt. Men jag vägrade tro att enda sättet att leva var att medicinera, vägrade hårdare än vad jag någonsin gjort tidigare. Och det hjälpte, jag blev ett ”mirakel” och var ”otrolig” som klarade mig utan medicinerna, och till och med mådde bättre, mådde bra. Men det var jag inte alls det, jag var feldiagnosticerad. Vi reder ut och om. Nytt perspektiv, ny outcome.
Och jag börjar förstå. Bilden blir skarpare, konturer tar form. Men ännu diffus och grovhuggen. Jag är för stunden ett blankt papper. Har inte lärt känna mig själv riktigt ännu. Jag är ny. Fågel Fenix född på nytt, ur askan mot himlen. Men några saker vet jag, jag är värd att leva. Jag är värd varje dag. Livet kanske aldrig kommer att vara piece of cake, men jag är på väg. På väg hem till mig själv…
Tack för era underbara kommentarer. Om ni visste vad er kärlek värmer i hjärtat! ❤
Welcome to Borderline City! 
Du kommer klara den resan fint
Beundrar din kamp och din styrka och kraft. Du är en imponerade person!
Älskar bilden, hoppas någon gång på att få känna så.
Och smart visste jag hela tiden att du var 🙂
Tack för din kommentar på min blogg baby borderline 🙂
Texten du kommenterade på är en låt av Loke Nyberg som heter Andas
Dags att uppdatera snart 🙂 Kram!
Helt otroligt underbart! Det är drömmen, att sluta med mediciner och inse att man är sjukt kompetent ändå, till och med mer kompetent utan kemikalier.
❤