Jag ska Sakna Honom när Han var Sann

Det är som ett gift. Jag vaknar med drömmen fastbränd på ögonlocken. Så klart, så tydligt. Det sista jag såg innan jag vaknade var Hans ögon. Mjukheten bakom det hårda stålet. Den osäkra pojken som jag blev kär i. Under sömnen omfamnade han mig, höll, nej pressade, mig mot sitt bröst. Hans bröst. Insikten ringlar sig som iskallt vatten nedför ryggraden; han var inte bara dum. Jag minns. Min alkoholist. Jag minns. Har giftet väl kommit in i dina ådror kommer det att stanna där för alltid.

Hur lång tid har det gått nu? Jag minns inte, måste lägga pannan i djupa veck och räkna baklänges. År och månader. Ungefär tre år? Sedan jag såg honom sista gången. Ännu längre tid från de minnen som är fula och inte rymms i mitt hjärta. Inte just nu. Och nu kommer saknaden. Nu. Tre år efteråt. Kan det vara den ärliga saknaden av det som var vackert och bra? Eller vill jag bara gå mot stupet och hoppa ned i avgrunden en gång till?  Göra om samma misstag igen. Och igen. Och igen. Jag vet inte. Ärligt talat, jag vet inte!

Han var inte bara dum. Och nu minns jag det. Jag minns det vackra bakom det smutsiga fula. Jag minns hur hans hjärtslag lät innan han dränkte dem i alkohol. Jag minns hans ögon innan de blev dimmiga av ruset, vad som fanns bakom och inuti. Är han galen? Är jag galen? Har jag drabbats av stockholmssyndromet nu igen? En slags post-effekt som uppstått i och med att jag hade stängt av allt och nu, tack och lov, äntligen vridit på kranarna igen? Släppt på känslorna. Som en lavin av minnen och affekter som trängs för att komma ut, alla på en gång. Och mitt i den känslostormen träffas jag av Saknaden. Eller är det Hans gift som bidat sin tid i mina blodkärl som nu börjar vakna till igen? Intermittent verkan. Kan det vara så?

Gift eller Saknad. Jag vaknar med drömmen som brinner på näthinnan. Och vemodet i bröstet som sjunger ”tänk om…” Ja, jag saknar honom fortfarande. Fastän jag vet att jag varken får eller borde. Så gör jag det ändå. Saknar. Tryggheten på hans bröst. Även om det var en illusion. Han finns i mitt blod. Säkert finns jag i Hans också. Och i hjärtat ekar orden. Om och om igen: Ibland vad Han sann.

Det är det jag ska göra nu. Jag ska Sakna Honom när Han var Sann.

 

sorrrg

 

~ av babyborderline på februari 20, 2013.

3 svar to “Jag ska Sakna Honom när Han var Sann”

  1. Det är svårt att glömma en kärlek. Kram till dig, Ulrika

  2. Hejsan, jag har startat en grupp på facebook där vi som mår psykiskt dåligt ska kunna prata med varandra helt ostört från andra, det är bara dom som är med i gruppen som ser vad som skrivs, ingen annan, Just nu är gruppen sluten så man kan se vilka som är med men inte vad man skriver, men när tillräckligt många är med blir gruppen hemlig o då kan ingen hitta den… Länken till gruppen är http://www.facebook.com/groups/215845745228013/http://www.facebook.com/groups/215845745228013

  3. Hello! I could have sworn I’ve been to this site before but after checking through some of the post I realized it’s new to me. Nonetheless, I’m definitely delighted I found it and I’ll be bookmarking and checking back often!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: