We’re all stories in the end
Det har varit för mycket nu. Som en gigantisk överväldigande karusell med vackert snidade cirkushästar och sjungandes trevlig tivoli-musik på repeat, som har fastnat på högsta speed. Ja, jag vill gå av nu. Det går för fort. Men när omvärlden står still och jag snurrar runt är det omöjligt att kliva av. Omgivningen utanför mitt tivoli-hjul är bara suddigt blurr och det enda jag kan göra är att klammra mig fast vid den polkagrisrandiga pelare jag står närmast. Blunda och hoppas att det slutar väl.
Så ja. Jag är feg. Det är bara att hoppa och blunda. Men på något sätt så vägrar mina fingrar att släppa taget om det som håller mig fast, och kasta mig av ut i okändheten. Så länge jag håller mig själv fångad på den skenande karusellen kan jag åtminstone bibehålla illusionen av kontroll. Låtsas att det är världen som är skev och snurande och inte jag. Klaga, gnälla, skrika argt. Tycka synd om mig själv och inbilla mig att det absolut inte är mitt fel att världen snurrar runt, runt, runt. Men det är det ju. Det är ju jag som åker karusell. Och det är ju jag som fan inte vågar ta steget och kliva av.
Jag tror verkligen att man kan välja sin egen lycka. Jag har sett glimtar av det tidigare. Men vissa dagar är det fan så svårt. Jag lägger så höga krav på mig själv. Omöjliga krav som jag inte klarar av. Sedan krymper jag ihop till ingenting och gömmer mig under sängen. Jag vill kunna hantera hela livet på en gång, här och nu, på direkten. Ingen lärlingstid här inte. Nej, jag ska klara av precis allt på studs. Acceptera tillvaron, vara snäll mot mig själv, säga nej, säga ja, inte låta andra trampa på mig, inte trampa på andra, lyssna på mig själv, lyssna på andra, tillåta mig att vara frisk, tillåta mig att vara sjuk också. Acceptera hela mig själv. Men som sagt, vissa dagar är det fan så svårt.
Så jag känner hur jag långsamt börjar tappa greppet. Känner hur jag krymper och blir mindre. Som en vattenpöl i solen som långsamt torkar ut. Jag måste göra någonting. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag trodde att jag älskade mitt jobb. Men jag älskar ju allting som är nytt. Nu kväver det mig. Tar all min tid och energi. För att jag inte kan säga nej och ifrån, utan bär allt tyngre arbetsuppgifter och försöker vara till lags. När jag påpekar detta för chef och kollegor förklarar man att jag måste lära mig att säga nej, och inte ta på mig allt. Men om inte jag gör det gör ju ingen annan det? Dom bryr sig ju fan inte! Och ännu mera skuld på mina axlar. Jag får skylla mig själv att jag blir utarbetad och nästan krockar med en bergvägg, för jag kan inte säga nej. Dumma, dumma mig!
Men kanske har jag bara en sån där vecka när allting känns svart. Så svart att jag måste vara förkyld och ligga under täcket fastän jag kanske egentligen hade orkat att gå till jobbet. Men jag kan bara inte förmå mig. Jag har drabbats av ångest-influensan. Den går just nu på många arbetsplatser har jag hört. Jag vill ju växa och blomma, och jag växer fan inte där! Inte när jag gör mitt allra jävla bästa och ingen ser eller hör. Jag är en fortfarande en bekräftelse-junkie som behöver en klapp på axeln och ett par uppmuntrande ord, men vi kör tydligen inte med sånt. Vi ska själva förstå att vi gör ett förbannat bra jobb. Eller inte gör det. Fan, jag trivs inte på mitt jobb! Och man måste ha ett jobb, man måste ju det! Och nu blir jag bitter igen. Jag känner den beska smaken av orden i munnen. Det smakar bittert.
Vissa dagar känns det bara som att man har sån lång väg kvar att gå… Kan man sälja alla sina saker och flytta till Afrika och bo på savannen? Eller vore det bara ännu ett flyktbeteende att analysera och sedan gnugga sig själv i ansiktet med? Jag vet i alla fall att jag saknar alla tysta stunder tillsammans med orden på skärmen. Jag skriver för sällan nu, jag saknar det.
Welcome to Borderline City! 
Älskar din blog…du är så bra på att uttrycka dig, vilket jag själv inte är. det är skönt att ibland veta att det faktiskt finns någon som vet hur man känner. ville bara säga det. och som alla säger till mig : Kämpa på=)