Jag vill stå kvar fastän det gör ont
Och tiden bara fortsätter framåt. Julen har passerat förbi. Inte alls obemärkt men ändå. Jag lyckades överleva också. Min första ensamma jul. Utan familj, eller pojkvän/sambo/alkoholist/idiot… Jag anmälde mig till ett julfirande i vår kommun som är i kyrkans regi, där man får äta julmiddag i församlingshemmet tillsammans med alla andra som inte har någonstans att ta vägen. Vägrar skämmas över att vara familjelös och ibland ensammast i världen. Och det var fint. Vi var många som inte hade någonstans att ta vägen på julafton. Jag kände mig inte så ensam ändå.
Resten av kvällen var jag hos en god vän och hennes familj och släkt. Helt prestigelöst, utan krav på finkläder och dyra julpresenter eller lyxig julmat. Jag kände mig verkligen välkommen, men visst gnagde ensamheten på hjärtat. Orättvisheten i att inte ha någon självklar gemenskap att gömma sig i, inte ens på jul. Men den var hanterbar, smärtan. Som ett svagt pip i örat, men inte överväldigande, bara en sorgsen bakgrundston. Ännu en julafton. Men med lite mindre ångest än vanligt. Man kan vara tacksam för mindre.
Och nu när julafton äntligen är avklarad så hinner man knappt konstatera att man har överlevt innan det ska firas igen. Nyårs-jävla-afton. Jo jag är lite bitter. Det är så mycket smärta i alla högtider, och dom kommer så tätt inpå. Men jag försöker att glida över dem med jämnmod. Har inga planer, vill inte vara full och dum på krogen eller på någon meningslös fest, vill inte bjuda in mig själv till andras gemenskaper, det känns ju ännu ensammare än att sitta hemma med sig själv. Försöker ta dagen som den kommer. Vara öppen för möjligheterna. Glädjas över att jag inte drunknar i ångesthavet igen. En dag i taget, en timme, en minut och en sekund. Andas.
Men det är nog så just nu. Jag känner mig ensam. I hjärtat. Inuti. Saknar en varm hand att hålla fast i. Saknar det som försvann. Tillsammansheten. Närhet. En annan kropp så där nära om natten. Tillit. Vetskapen om att det finns Någon som bryr sig om. Jag måste kanske sakna nu. Kanske är det dags att leva sig igenom det här också. Kanske är jag mogen nu. Att möta ensamheten. Inte fly. Jag vill inte fly mera. Jag vill stå kvar fastän det gör ont. 
Welcome to Borderline City! 
Hej.
Det gör mig så gott att läsa det du skriver. Men visst fan är det svårt. Ensamheten, jag försöker motstå att döva smärtan med en trygg famn om även bara för en stund. Men det är svårt att hålla tillbaka det lilla barn i mig som behöver tröstas.
En dag kvar sen är nyår och allt sånt över för ett tag. I år var tungt
Kära, kära…önskar dig allt gott inför 2013. Hoppas du får det bättre, lugnare, stabilare på alla sätt. Varm kram, Ulrika
jag följer din blogg från dom bakre raderna, jag gillar de du skriver inte för de du upplever utan för att jag inte är ensam, känner igen mig mycket i vad du skriver, jag är en ganska ensam mäniska så de är skönt att känna något form av gemenskap på något jävla sätt.
hej på dig
hittade hit via lemons blogg
åh vad jag känner igen mig.
julen var ett helvete. har ingen egen släkt däremot min dotter.
men inte ens det dövar värsta ångesten.
nyår spenderades hos en vän pch hans tjej ink hennes kompis plus pojkvän.
jag var verkligen femte hjulet.
åh vilken sorg det var. just ensamheten.
när ska jag hitta någon.
men det är.väl svårt så länge man bär runt på allt skit.
kram på dig.
det känns som du är en starkare version av dig själv
helt själv är du inte förstås, du har oss cybervänner 😉
men jag förstår vad du menar och tycker du är beundransvärd och stark
kramar
vad fint att det finns sådana ställen att gå till. det hade jag faktiskt ingen aning om.
nästa år tänker jag också fira ensam. det kan inte vara värre än att bli påtvingad sin familj som man ändå inte vill umgås med och bara ger ångest.