Welcome to Borderline City!

Att lära sig att leva istället för att överleva. Det är vad jag håller på med just nu. För det mesta. Och ibland går det så bra, men så fallerfallerfaller allt sönder i tusen bitar igen. Som ett jävla korthus man bygger och bygger på, men som man alltid lyckas riva när man ska lägga dit sista kortet. Och så får man börja om igen. Och igen. Och igen. Men jag ger inte upp. Inte så ofta i alla fall. Bara ibland.

Det är bättre nu. Det har hunnit bli ljust igen, och mörkt igen, och ljust. Så klart. Det går alltid över. Det onda, det bleknar och suddas ut. Smärtan löses upp, kanterna mjuknar och pölen av panik torkar långsamt upp i solen. Jag har blivit någon annan. En helt ny person. Vuxit i mina för stora skor. Rätat upp ryggen. Vågar möta min blick i spegeln. Jag är ny. Vissa dagar är jag ny.

Men min omgivning hinner inte med. Jag har vuxit för fort. Vuxit ur dom andra. Lämnat dem bakom. Eller så är det dom som har lämnat mig bakom? Nya jag passar inte längre in överallt. Nya Jag har nästan inga vänner alls. Fastän Gamla Jag hade hur många som helst. Nya Jag vill inte umgås med vem som helst. Nya Jag vill ha respekt, och inte bli trampad på. Nya Jag tränar på att säga NEJ och ifrån. Men de flesta jag känner är vana vid Gamla Jag, och tycker inte om Nya Jag. Så Nya Jag känner sig väldigt ensam. Och förvirrad. Ville dom inte att jag skulle må bra?

Men jag försöker att fortsätta växa, inte krympa, men ibland känns det som att pulsa sig fram genom meterdjup snö, man går och går och går men kommer fan knappt framåt. Jag forstätter att försöka lära mig att tycka om mig själv (usch, dom orden smakar konstigt i munnen, som fel på något sätt), istället för att hata. Vill hellre kunna fria än fälla mina tillkortakommanden. För det är ju kanske sant, dom där klysichiga orden som folk hurtfriskt brukar stö omkring sig som mjöl över ett bakbord; man måste lära sig att älska sig själv innan man kan älska någon annan… Och jag vill ju kunna älska någon annan. På riktigt. Bortom medberoendets falska kärleksförklaringar och tron att jag inte klarar av att ta hand om mig själv.

~ av S på december 16, 2012.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Co-dependent, Living on the borderline, Self esteem
Etiketter: älska sig själv, överleva, ensam, ensamhet, förändring, Kärlek, medvereonde, växa