Welcome to Borderline City!

Fan, jag klarar inte det här… Nu kryper det överallt, i kroppen, under huden och bakom pannbenet. Och jag känner igen känslan så väl. Det är ångesten som har kommit för att påminna mig om att den inte har försvunnit utan bara bidat sin tid. Lurat bakom molnen och väntat på att jag ska invaggas i den falska tryggheten som gör att man släpper vaksamheten och hoppas, hoppas, hoppas att känslan av total panik bara är ett minne blott. Men det var den inte. Den är här nu.

Jag kan inte andas. Inte just nu. Det är svart inuti. Och det finns ingen att dela smärtan med, ingen som kan hjälpa mig att bära den. Jag kommer att dö. Jag behöver någon, någon som finns där mitt i natten när hjärtat slutar att slå. Det är outhärdligt. Jag står inte ut en sekund till och natten är så lång och skoningslös. Andetagen räcker inte till, käkarna är sammanbitna. Jag måste ha gjort någonting fel om jag känner så här.  Det går inte, jag förstår inte hur jag ska överleva tills nästa minut. En sekund i taget. Ett andetag i taget.

Och jag anar varför. För långt att förklara och berätta, men det är ologiskt och dysfunktionellt. Jag kan inte vistas ute bland människor en lördagskväll uatn att få grymma skuldkänslor, det går inte. Smulor från det förflutna som har nästlat sig in i blodet och förgiftar hjärtat. Handlingsförlamar, låser käkarna, får hjärtat att sluta slå. Jag orkar inte, jag gör inte det. Jag förstår inte hur jag ska överleva tills idag blir imorgon. Hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig.

Det är så här det känns när man vill försvinna. När man vill tysta hjärnan och döva smärtan i hjärtat med en överdosering av vad fan som helst. Jag förstår det, jag känner det. Jag minns hur det brukade kännas, jag är tillbaka där nu, mitt i stormens öga. Dit jag aldrig trodde att jag skulle hamna igen. Kanske är det bara ytterst tillfälligt men ändå, hur står man ut, jag vet fan inte. Klockan är 04.36, det finns ingen som jag kan ringa och väcka nu, ingen som jag vågar ringa och väcka, ingen som jag litar nog mycket på att ringa och väcka.

Och jag vet inte om någon kan förstå, men jag kan bara andas när musiken porlar ur högtalarna, samma låt om och om igen. Då kan jag nästan dra ett helt andetag. Men så fort det blir tyst, då är vansinnet så nära att det viskar i mitt öra. Jag känner mig så hjälplös, och ensam med smärtan som har nästlat sig in bakom bröstbenet. Jag vet att jag kommer att överleva den här natten också, men det gör lite för ont för att komnma ihåg det. Jag är rädd. Om ändå det fanns Någon att hålla i handen. Då kanske jag inte hade behövt vara så förtvivlat skräckslagen, men det finns ingen, jag vågar inte be om hjälp, det går bara inte ringa och väcka någon nu. Det är för mycket. Då ber jag om för mycket. Blir jag galen nu? Faller jag?

Så jag sitter ensam framför bildskärmen och klammrar mig fast vid tangenterna. Orden är allt jag har. Om jag lyckas att sätta ord på desperationen så kanske, kanske jag kan överleva en lite stund till. Men jag hör rösten i huvudet som anklagar och skuldbelägger; det är helt och hållet mitt eget fel. Jag borde inte gå ut på krogen och träffa människor, det klarar jag inte av, jag borde sitta hemma och låtsas som att jag är lycklig, inte gå ut och dansa och få betala med ångest. Jag vet ju, jag borde inte.  Eller så borde jag? Jag vet inte. Jag vet inte. Har jag gjort något fel?  Varifrån kommer ångesten egentligen? Jag vet inte. Just nu vill jag bara försvinna… Om jag bara hade vågat lufta luren och be om hjälp…

~ av S på november 25, 2012.

Publicerat i Living on the borderline
Etiketter: Ångest, be om hjälp, galen, panikångest, rädsla