Welcome to Borderline City!

Så det är så här det känns? Att klara sig själv. Helt själv. Utan stödhjul. Simma på djupt vatten. Det är så här det känns. Vakna själv, äta frukost själv, åka till jobbet själv, jobba, åka och handla själv, bära hem matvarorna själv, laga mat själv, kolla på tv själv, diska själv, reflektera över dagen själv, borsta tänderna själv, gå och lägga sig själv, sova själv… Jag har nog aldrig gjort det tidigare, inte så här. Inte helt själv.

Har alltid hoppat från den ena famnen till den andra. Har alltid haft tre nya dörrar på glänt ifall en annan dörr skulle smälla igen i mitt ansikte. Livrädd för ”att vara själv-heten”. Fullkomligt skräckslagen inför att konfronteras med mig själv. Ensam. Oförmögen att våga riskera att bli ensam med tankarna som skriker initui huvudet. Och plötsligt står jag där. Ensam med hela livet på axlarna, och det är inte outhärdligt. Jag kan bära mig själv.  Jag behöver ingen annan för att lyfta mig över de hinder som livet ställer i min väg. Jag kan själv. Men inte sagt att jag inte behöver någon annan människa, för det gör jag, men jag är liksom inte beroende av andra på samma sätt som jag trott att jag var tidigare. Jag är fri.

Givetvis svänger stämningsläget fortfarande kraftigt, och jag njuter inte alltid av den ibland oönskade friheten. Men jag accepterar den. Välkomnar den. Försöker lära mig att leva med den. Ett helt liv. Mitt liv. Ingen annans. Ett liv som vilar i mina egna händer. Där jag är herre över min kropp och mina känslor. Där jag inte längre behöver vänta på order från omgivningen eller rätta in mig leden för att vinna gillande. Jag bestämmer själv. Vare sig jag vill eller inte. Men jag vill nog det nu, bestämma själv. Vilket innebär att jag inte längre kan skylla min olycka på någon annan, jag är ansvarig för min känslor. Äntligen förstår jag vad terapeuter och psykologer har tjatat om. Nu har poletten trillat hela jävla vägen ner. Nu förstår jag. Värdet i att vara herre över sitt eget liv. Vilken upptäckt! Att veckla ut vingarna, kasta sig ut i luften och faktiskt kunna flyga!

~ av S på november 21, 2012.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Self esteem
Etiketter: ansvar för sitt eget liv, att vara fri, beroende, ensam, ensamhet, flyga, Fri, jag är fri, känslor, livet, oberoende, självständighet, vara själv