Ett steg i taget
Har rest mig från soffan, på ostadiga ben och med hjärtat i halsgropen. Går till nya jobbet och lever i verkligheten mellan åtta och fyra. Döljer min rädsla för att göra fel och bort mig bakom en mask av påklistrad kompetens och vänlighet, men känner ändå lyckan kurra någonstans långt nere i maggropen. Förutsättningarna kunde vara bättre men jag trivs på jobbet, det är meningsfullt, jag får bidra med någonting till människor som behöver. Men så fort klockan skriker ”slut på arbetsdagen” försvinner jag in i bubblan av tomhet. Kanske behöver jag få vara helt ensam ett tag? Kanske behöver jag få absorberas av soffkuddarna och försvinna ett par timmar varje kväll för att orka? Kanske är det här ett sätt att berabeta och ta sig igenom smärtan? Kanske har jag slutat att fly eller så har jag bara blivit bättre på att lura mig själv.
Men förnedringen svider i kinderna. Gör inte saken bättre. Förnedringen över att vara fattig. Över att inte ha några pengar alls. Över att vara låst till sin ensamma lägenhet om kvällarna. Över att äta fiskpinnar fem dagar i rad utan att klaga, och se glad ut medan man tittar på sina kollegor som äter pizza och dyra sallader. Klasskillnad. Känslan över att vara mindre värd. Över att vara till besvär. För det är jag ju. F betalar basvaror, snus och kattmat och jag tackartackartackar. Skäms över att inte kunna betala igen på en evighet. Skäms över att samhället låter mig falla mellan stolarna. Skäms över att jag inte orkar kämpa för min egen rätt.
Men jag orkar kämpa för andra såklart. Så är det alltid. Har växt flera centimeter inuti, vågar stå upp för mina åsikter och finnas där för de som behöver mig. Med nöje. Att finnas för andra är så mycket lättare än att finnas där för sig själv. Då finns den där lilla distansen där, emellan mig och känslorna. Då kan jag vara stark och trygg. Låter mig inte påverkas av smärtan. Men vem ska hjälpa mig medan jag hjälper andra? Jag hoppas att livet fungerar som en enda stor cirkel, en evighetsmaskin som vidarebefordrar ens handlingar, så att den hjälpen jag ger till andra förs vidare och vidare och någon gång når tillbaka till de som har hjälpt mig, och också direkt till mig. What goes around comes around. Så måste det väl vara? Karma, karma, karma.
Fast smärtan finns fortfarande kvar den också. Biter mig i tungan när jag minst anar det. Sparkar mig på smalbenet eller rasar ner som blöt snö i nacken. Det gör ont att fortsätta leva efter att allting rasar. Även om jag hanterar den här krisen långt bättre än tidigare och är långt ifrån rakbladen och medicinburkarna så gör det lika ont. Jag försöker bara att inte drunkna, att alltid hålla näsan ovanför vattenytan, att inte springa bort från det svara utan acceptera, acceptera, acceptera. Stanna kvar i det onda fastän jag är så förtvivlat rädd. Låta tankarna finnas där utan att förlamas av paniken. Våga släppa ut tårarna och snora ner ansiktet fastän andra ser. Vara svag. Och det går. Det är inte vackert eller elegant men det går. För det mesta. Det går. Jag lever. Döden är inte längre min bästa kompis som jag ropar efter så fort det hugger i bröstkorgen. Jag vill fortsätta att leva. Jag tror det. Det är ett mirakel!
Så imorgon är en ny dag. Jag kommer att leva mig igenom den också. Det kommer säkert inte att vara lätt men jag kommer att överleva. En dag i taget. Jag går så långt jag orkar, sen vilar jag lite och sen går jag lite till, om och om igen medan sorgen sjunger i hjärtat och smärtan skaver mot huden. Ett steg i taget. Men det är förjävla svårt och inte alls lätt, men jag försöker. Jag gör mitt bästa.
There’s a ghost beside my window, there’s a ghost beside my bed
What I leave behind stays in my mind with the ghosts inside my head
I lift my load, look down the road, and ahead, behind’s the same
When I start to run I’ve just begun to go the way I came.
Welcome to Borderline City! 
jag känner verkligen igen mig i vad du skriver om att arbeta, vara fattig. att om dagarna gå till en annan verklighet, även kallat jobb.
jag hoppas du kommer känna dig bättre snart.