Hur fortsätter man att orka när man inte orka längre?
Jag är ”friskförklarad” nu, efter mycket om och men, efter att ha slagits för att få slippa äta alla mediciner, efter att ha motiverat gång på gång att jag faktiskt är en kompetent människa som inte blir hjälpt av att stämplas som ”sjuk” forever and ever. Läkaren gick med på att kalla mig ”frisk” och låta mig jobba. Och det känns bra. Det är bara det att nu är jag så rädd att allt ska tas ifrån mig, att om jag visar minsta lilla svaghetstecken så kommer dom och hämtar mig till psyket, och hånskrattar mig rätt upp i ansiktet. Trodde du verkligen att du var frisk?
För nu börjar alla känslorna vakna. Allt som legat nedsövt i dvala börjar tina upp och leva om inuti. Sorgen, smärtan, ensamheten, rädslan, förtvivlan, paniken, ilskan, tröttheten, sårbarheten, alla på en gång ska de fram, och få ge sig tillkänna. Och om jag erkänner det, och kanske till och med visar upp mig utan järnmasken, tänk om jag blir till sjuk igen då? Tänk om jag inte längre får jobba kvar? Tänk om jag måste sitta och vara sjukskriven i hundra år till utan att få någon hjälp alls? Jag vill inte. Jag måste väl kunna känna utan att vara sjuk? Hade inte vem som helst blivit mer eller mindre knäckt av att leva sig igenom min historia?
Och det tar ju aldrig slut. Jobb är jättebra men lön i efterskott är mindre bra. En månads glapp utan pengar, och jag ligger redan efter med precis alla räkningar sedan T försvann hastigt och lustigt. Det går inte ihop. Och bilen, min älskade, finaste världens bästa bil, som T glömde lägga i handbromsen i så att den rymde och krockade med två andra bilar, den vill försäkringsbolaget lösa in, den blir för dyr för att laga. Och T ska ju inte betala, inte enligt hans föräldrar, eftersom jag tagit alla hans pengar bla bla bla. Så jag står utan pojkvän, utan bil, utan pengar, utan ork. Och det ser så jävla mörkt ut. Jag lever för jobbet, från 8-16 finns det inga problem som rör mig, då är jag befriad från mitt privatliv. Men sen, då kommer jag hem till en tom lägenhet utan mat i kylen. Då vaknar spökena till liv. Alla på en gång. Och skriker och sliter mig i håret; Hur ska du kunna betala hyran? Hur ska du kunna köpa mat? Hur ska du ta dig till jobbet utan bil? Du kommer att få sparken! Hahaha!
Och mitt i allt praktiskt kaos och fattigheten som inte borde få finnas i Sverige men gör det ändå (jag har inte ens råd att köpa mat, jag är ju för fan fattig, det är sjukt!), så växer hålet i bröstet alltmedan magen kurrar. Jag saknar. Speciellt när allting blir sådär svart och jag inte orkar resa mig ur soffan. Då saknar jag. Honom. Han var inte bara dålig, han var bra också, och han var tryggheten, någon som fanns där, som kunde hålla mig i handen när det svarta blev för svart. Och nu är han borta. Visst, han var dum, jag borde vara arg, men jag är för trött för att vara arg. Och ledsen. Och rädd.
Allt är ett virrvarr av tankar utan logik och känslor utan slut. Jag orkar inte annat än att ligga på soffan och lyssna på rösterna inuti huvudet. Känna känslorna pulsera genom kroppen, ända ut i fingerspetsarna. Jag vet att jag kan skilja på sant och falskt, men inte idag, idag lyssnar jag bara på allt, känner på allt. Allt som har varit avstängt och bortskuret måste få komma till tals, jag måste lyssna. Men det gör så ont. Så jävla jävla jävla förbannat ont. Och jag önskar att jag fick prata med honom, bara en enda gång, säga hej då, no hard feelings, skiljas som vänner, eller i alla fall inte hata. Jag drömmer att jag mejlat honom och vaknar kallsvettig, oförmögen att veta om jag gjort något dumt eller något bra.Hur ska jag veta? Hur ska man veta? Hur löser jag allt? När jag inte ens orkar resa mig från soffan…? Hur fortsätter man att orka när man inte orka längre?
Welcome to Borderline City! 
Kram till dig! Ulrika
Självklart måste man kunna känna utan att vara sjuk. Det svåra är att våga känna. Tror jag. Att våga känna de där jobbiga känslorna, utan att bli rädd för att de ska bli alldeles för stora och ta över alltsammans ännu en gång och göra allt svartare än svart.
..och när allt brister, visst är det lätt att längta tillbaka? Känner ofta detsamma. En saknad till en trygghet och en famn. Oavsett vad ont den människan har gjort tidigare, så känns det som ett svart hål där hjärtat borde sitta.
Frågan är bara vad som riskerar att hända om man faktiskt hör av sig. Om det svarta hålet blir mindre – eller om det istället växer, tar över, och man faller igen..
Kram och styrka till dig!