Jag och ensamheten

Så blir minuterna till timmar och timmarna förvandlas till dagar, veckor, år. Jag klarar mig ensam, fast hålet i bröstet finns kvar. Tomt, redo att fyllas ut med vad som än kommer i min väg. Men jag försöker att lägga band på mig själv, det sista jag behöver är en ny mänsklig drog att bli förälskad i. Så det är jag och ensamheten. Inte den fysiska ensamheten, där jag drar för persiennerna och gömmer mig under täcket. Nej den här ensamheten är annorlunda. Kanske rent utav nödvändig.

Och jag sörjer, givetvis sörjer jag. Fast det kanske inte alltid syns utanpå, fast jag kanske inte vill visa mitt blodiga hjärta för vem som helst. Men sorgen bökar runt inuti bröstet, ger mig ingen ro, inte ännu. Jag omger mig med vänner, men vågar inte släppa någon riktigt nära, jag har inte läkt ihop ännu. Såren är för färska. Men jag saknar någon att lita på, en hand att hålla när världens omkring rasar, värmen från en annan kropp om natten. Att få bli liten och krypa upp i ett tryggt knä och glömma det som gör ont. Så jag lyfter luren och stirrar tomt på displayen. Jag får inte ringa honom. Men han är den enda som förstår. Nej, jo, nej, jo, nejnejnej. Med djävulen sittandes på axeln, och viskar i ena örat medan ängeln på andra sidan kämpar emot ligger jag platt på rygg och stirrar i taket. Det är så svårt. Att vara snäll mot sig själv. Att göra det som är rätt mot sig själv.

Jag har fått ett jobb också. En vän uttryckte att det måste vara en slags belöning efter allt jag gått igenom. Och jag älskar det nya jobbet, det är meningsfullt, ger mig viktiga rutiner. Att det kunde kännas så fantastiskt att gå upp klockan sju på morgonen och gå ut i världen. Men ändå, ensamheten flåsar mig i nacken, när klockan slår fyra är det bara jag igen. Oavsett hur många fritidsaktiviteter jag än klämmer in, eller hur många vänner jag än umgås med. Det är tomt. Det är ett hål. En bit av mig som är borta. Även om det var en ytterst dysfunktionell bit så saknas den. Men det kanske är det jag behöver just nu, att känna på ensamheten. Vara i den och med den. Stay with the pain. Det gör ont. Vissa stunder är timmarna längre än andra. Men det går över, jag vet ju det, men ibland går det så jävla långsamt…

 

~ av babyborderline på november 4, 2012.

3 svar to “Jag och ensamheten”

  1. Grattis till jobbet, hoppas det ger dig energi. kram Ulrika

  2. Vet precis hur det känns. Låter som vi är på samma plats du och jag. Går inte en sekund där jag.inte saknar honom.😦

  3. du ser allt i så många perspektiv. hur du ser förklaringar och svar och hur du (människan) är och fungerar.
    gör ont att du sörjer, kanske mer att du behöver sörja. självklart ska du sörja, det är det rätta.
    hoppas smärta planar ut, ger utrymme för annat. du verkar vara fylld av så mycket i dig, att få och ge (nu lät det som en klyscha när jag menade det som allt annat än en klyscha hehe).

    fina du❤

    (härligt att du fått jobb =D)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: