Welcome to Borderline City!

Jag och terapeut hittar ständigt nya lager av obearbetade trasselknutar som jag skyddar med mitt liv, med min kevlar-täckta utsida, beväpnad med automatvapen, handgranater och hårt sammanpressade käkar. Knives out!

Och jag upptäckte en film i veckan, en se-om-och-om-igen-film. En helt sinnessjukt politiskt inkorrekt story som ger sken av att vara en oskyldig high-school-superhero-wannabe-produktion för att oförmärkt  trappa upp ett spirande intensivt frosseri i naket våld. Kick-Ass. Men jag såg nog inte riktigt samma sak som de flesta andra fans som höjer filmen till skyarna, eller visst, jag såg budskapet, jag såg klippen, jag såg hur jävla snyggt den var gjord och manusets briljanta uppbyggnad. Men främst såg jag Hit Girl, filmens 11-åriga hjältinna tillika mordmaskin, som hanterade vapen bättre än den hårdaste soldat.

För Hit Girl var allt jag någonsin velat vara. Hård. Omsluten av tillgänglighet. Onåbar. Okrossbar. Orädd. ”I never play”. Svarar hon, när en skurk hånfullt frågar om hon inte borde gå hem och leka. Jag beundrar henne till döden. Men hennes ögon är sorgsna. Ett barn ska inte kunna hantera vapen och slåss som en man, inte ens på film. Och jag skjuts i bröstet, en skoningslös insikt, Hit Girl är jag. Jag beundrar henne därför att jag är hon, fast utan verkliga vapen och begåvning i att döda. Men det hårda, ogenomträngliga sitter utanpå min hud också, liksom föreställningen om att man till vilket pris som helst måste vara hård. Att man aldrig får visa fysisk smärta, eller psykisk, det är en svaghet, något som måste föraktas.

Jag har alltid velat vara en kille, enbart därför att killar är fysiskt starkare än tjejer, mer kompetenta, bättre. Jag föraktar ju tjejer, de är inte hårda nog, så därför har jag alltid försökt att bli mer som en kille, lika hård, lika fysiskt stark, orädd, tuff. Jag ville ju bara gömma mig ännu bättre. Jag var ju bara så rädd inuti och bedömde att min omgivning inte kunde kunde tilltros den känslan, därför murade jag in den. Och skyddar den nu men min kropp och min påklistrade styrka. En vakthund, en rasande björnmamma, muskler och raseri. Kom inte nära. Det är en upptäckt i sorg, det är djupa hål i mitt inuti.

Och nog är det ensamheten som är en av mina största fiender, superskurken i min superhjältefiktion. Ensamheten som är synonym med övergivenheten, misslyckandet, min patetiska uppenbarelse. Jag har alltid hängt upp min lycka på andra, kastat mig in i första bästa famn utan att fråga mig själv vad jag vill. Varför? Jag har inget val. Jag är ingen om inte det finns någon i min närhet som kan ge mig ett värde, NU. Någon måste se mig, annars är hela min existens bortslösad. En båt på drift, jag har kastat bort rodret. Hellre ett roder som är fruktansvärt än att vara ensam på det stora, otrygga, öppna havet. Vem ska styra min båt nu?

Jag blir rädd av att vara ensam för länge, då vet jag inte vem jag är för det finns ingen som kan tala om det för mig. Jag gråter aldrig ensam. Då finns det ju ingen som kan trösta, meningslöst. Jag vill att nån ska komma och göra allting bra! Eller äh, fan vad jag är patetisk, jag skäms, jag föraktar. Jag skäms för att jag är fucked up, inte som andra. Ingen får veta.

Bröstkorgen vägrar andas, den är tillplattad av nåt tungt och kallt. Inuti skriker, vrålar, rasar smärtan, förtvivlan, sorgen. Utåt stirrar jag på mitt ansikte i spegeln, käkarna är spända, blicken likgiltig, dragen tillslutna, axlarna lätt framåtlutade, avvisande, musklerna avvaktar men ändå beredda på kamp. Rör mig inte. Försvinn. Kroppen väser och fräser, en giftig orm som inte vill bli trampad på. Ångesten intensifieras, halsen är hopknuten, hjärtat slår knappt alls. Ta bort, snälla ta bort! Det gör ont! Ta bort, snälla, hjälp, gör så att det slutar… Men masken håller. Ansiktet är gjutet i stål, kallt och orörligt.

~ av S på maj 16, 2010.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Mamma, Post traumatic
Etiketter: Ångest, ensamhet, film, hård, Hit Girl, insikt, Kick Ass, rustning, skydd, smärta, sorg, superhero, vapen