Cirkeln är sluten

Så har man tagit på sig arbetskläderna igen, cirkeln är sluten, jag stämplar in på samma plats som för tre månader sedan, sitter på samma plats i fikarummet, svär över samma saker. Det är som om tiden har stått stilla sen jag gick ut genom firmans dörr till arbetslösheten och ovissheten, det är som om jag aldrig har varit borta.  Inte från Honom heller. Han sitter och röker i samma hörn, kastar samma rasande ögonkast, blickar som bränner sig igenom tyget mot min rygg. Jag trampar sönder samma ömtåliga äggskal, river upp samma stygn som ändå inte hunnit läka.

Med insikter samlade på hög flyger jag högre än andra, men alltid krossas jag mot betong till slut. Jag har börjat att förstå och löser ekvationer jag inte trodde gick, men allting leder bakåt, inåt, till sånt som redan är förstört. Och mina armar har tillfångatagit Hans ben i en fattiga fiktion, dom är krampaktigt låsta kring smalben och vader medan muskler spelar fritt under hud och brosk. Vill inte släppa, kan inte släppa.

Jag håller ihop sju till halv fyra, för att jag måste, jag har inget val. Men ibland, i omklädningsrummet, på toaletten, med vattenkranens symfoni som betäckning ligger jag på alla fyra och är förtvivlad så tyst jag kan. Ingen får se, ingen får veta. Men jag skäms, jag missar mitt arbete. Jag är lat, slö, en äcklig människa som utnyttjar min arbetsgivare. Jag skäms. Skammen, ja skammen den lever ett eget liv, den förstenar och hugger knivblad genom vadmuskler om man inte är beredd.

Men jag älskar mitt jobb, jag älskar mina jobbarkompisar. Jag gör det. Det är bara det att när Han ser mig, då kan jag ingenting utom att göra fel. Mina händer darrar så förbannat när Hans rygg stirrar från andra sidan verkstaden, jag är så rädd för Hans oåterkalleliga domar, för Hans högljudda tankar som smakar som lut. För att min mun ska säga någonting när Han hör som väcker Hans kladdiga vrede. Och jag är rädd för ångesten i bröstet som drar mig till Honom, jag är en fluga som oupphörligt surrar mig min väg till ett hägrande saftglas, jag måste dit. Utan Honom är det ett hål i mitt inuti-pussel, Han passade ju så bra in i mamma-hålet.

Och tilliten till omvärlden, den är skadad. Jag litar inte på någon. Därför kan jag inte släppa in någon. Ingen får se. Världen är uppbyggd på millimetertunn skare, en skare som inte bär alla, definitivt inte mig.

~ av babyborderline på maj 1, 2010.

3 svar to “Cirkeln är sluten”

  1. ”Utan Honom är det ett hål i mitt inuti-pussel, Han passade ju så bra in i mamma-hålet.” Så vacker och så sorgligt skrivet..

    Du har visat ditt riktiga jag här. Du har visat alla sår som fortfarande blöder, du har visat sidan av dig som ingen annan får se och vi finns här fortfarande. Vi bryr oss (jag vet inte vilka de andra är iofs men jag har läst kommentarerna, så jag vet att de finns!) och vi stöttar dig fastän du visat hela dig. Så lita på oss, lita på att det finns bra människor också!

    Det kommer bli bra jag lovar

    Kram

  2. Hej!
    Jag bloggar numera på http://cattisb.wordpress.com/
    …om du vill fortsätta följa mej!
    /Cattis alias Urban Cat

  3. Det finns många fina, varma människor i bloggosfären som verkligen bryr sig om dig!!! Känn all vår kärlek och omtanke! Hoppas att du idag har lite lättare att lita på folk!❤ jag ligger ju lite efter eftersom jag absolut ville läsa ALLA dina inlägg!!! Så du kanske har lättare idag att lita på din omgivning?! Skickar en varm och gosig kram, Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: