Tass i hand på livets promenad

”Om man är liten och svag (änglarna gråter)
Och blir slagen med slag (när själar dör)
Ingenting man begriper men hjärtat det skriker; varför
Om man är liten och svag (om dörpen snyftar)
Varje natt varje dag (bland tysta moln)
Av allt ont blir man blå inuti, utanpå varför finns jag?
.. Men hemskhet kan vända och maskrosor tända sina knoppar
att växa upp i gryningen.

När spökerna glufsar mot jaget då lufsar hon till oss mig & dig
med all sin kärlek.

Jag mötte Lassie, jag mötte Lassie, älskling du är som en ros.
Du pussar mina ledsna tårar med din mjuka nos.
Jag mötte Lassie, jag mötte Lassie, hon gör mig så varm och glad.
Tillsammans går vi tass i hand på livets promenad

Jag mötte Lassie, jag mötte Lassie och jag såg att godhet fanns.
Hoppets stjärna lyste klart runt hennes ludna svans.
Jag mötte Lassie, jag mötte Lassie och viskade till mig sitt voff.
Vi är tass i hand och i mitt hjärta kändes lugn,
vi är tass i hand och i mitt hjärta kändes lugn.”

Jag skulle göra vad som helst för att ha en Lassie som Ainbusk sjunger om i texten ovan. Vad som helst. Men det enda jag kan är att lyssna till varma röster, som inlindade i intima melodier, viskar om just Den Godheten Som Jag Längtar Efter. Samtidigt som hoppet yrvaket blinkar till vet jag att det är inte om mig dom sjunger, det är aldrig jag. Men det är bättre än ingenting, det är 4.07 minuter av förtröstan utan fruktan. Det är droppar av ljummen duggregnssorg som ännu inte slagit ut i oväder av förtvivlan. Det är lugnet före stormen. När hela världen liksom har frusit till, fastnat med slowmotion-knappen intryckt och förvanskat all rörelse till släpighet.

Snart, snart kommer verkligheten ifatt. Jag hör åskans hånfulla muller på avstånd. Det kommer snart.