Jag vill inte vara människa mer
Jag försöker vara sval, låtsas som förut
nickar artigt, snubblar på himlen som har ramlat ner.
Men en natt, jag blev full och skrek
att jag inte ville vara människa nåt mer.
Bakom fyratum strängt dresserad ytterdörr
är jag på rymmen från mitt liv utan nånstans att fly.
Men mina tankar hörs ändå,
för varje gång jag dödar en så växer det alltid ut en ny.
Skymningen målar döda blommor som aldrig slår ut,
Badar mina fingrar i saft från nattens frånvaro av ljus.
Jag kommer att springa tills dess att tiden har bromsats in,
jagad av panik längs med bottenlösa korridorer i förståndets bårhus.
Jag är trött på att höra hur jag skriker,
det här är inte på riktigt, ett bländverk av vansinne.
Konservera mig som ett dött djur, söv mig i formalin,
ge mig vingar att flyga från dissonansen i mitt egensinne.
Och Din närvaro är ett dis, den ger ingen ro,
under ärmen grinar dom stilrena rakbladsbetten.
Alla våra minnen som är fulla med hål,
men du skrattar och ler som om ingen har sett dem.
Så jag fortsätter mitt bedrägeri,
den känslan som jag har, den kan inte vara min,
Lämna mig ifred nu, glöm allting som jag sa,
Ja jag mår bra, sluta lyssna och försvinn.
Jag försluter ögonen när det kommer, det som jag inte rår på,
kryper över vissna ängar tills skräcken blivit tyst och len.
Kanske fryser jag ihjäl den, ibland hittar jag på en egen drog,
I mitt huvud skriar dina drömmar gällt från en avlägsen siren.
Din påklistrade nonchalans sparar allting som förräderi,
men jag svär, det var inte jag, för mitt ego, han har sovit hela dan,
när du byggde på ett ilsknare försvar,
du var aldrig förödmjukad, såg du inte, min skam den är likadan.
Och Din flykt är lika svagsint och försagd som min,
Du trodde att du mutade till dig en enkel fribiljett,
till ett alldagligt liv med barn och hus med altan.
Sen träffades Du av min rikoschett (eller förlorade jag Din själ i en omgång rysk roulette?).
Befrias jag från de brott som Ditt samvete har begått,
när Du dränker Din synd mellan någon annans mjuka lår?
Är du nöjd nu, Din förräderska är mytoman,
allt hon kan är att klä ut lögnen till en vacker metafor.
När livet sköljer bort, spar jag mitt svårmod i cellofan,
jag duckar vant i passagerarsätet så att ingen ska kunna se.
och aldrig någonsin tänker jag nyktra till,
lämna mig bara ifred, jag mår bra, jag vill bara inte vara människa mer.
Welcome to Borderline City! 
så otroligt vackert skrivet!
kan relatera.
Kram på dig!
Jag finns här! Tro inte för en endaste sekund att du är ensam! Jag vet, det är hemskt att vara en människa. Det är hemskt att leva. MEN det kommer bli bättre! Lita på mig, du kommer få uppleva allt det fina, allt det goda i livet med, bara du håller ut så kommer du få belöning för din styrka. Ge inte upp, snälla. Jag får ont i hjärtat av att läsa det här, DET SKA INTE VARA SÅHÄR! Men du ska veta att jag finns här, alltid. Det är egentligen allt en människa kan ge till en annan, och jag hoppas med hela mitt hjärta att det är tillräckligt. För du räddade mig, för en liten stund och fick mig att se en glimt av livet som jag vill ska vara verkligt och jag ska göra allt i min makt för att rädda dig med, även om det bara varar i någon dag.
Kram
Sara
DÅRDRÖMMAR ETT
tokig
som en cykel
lyste jag syner och strunt,
medan dynamon slirade
mina tusen
röster,
musikstycken,
poplåtar,
språk,
in och ut genom
medvetandet.
de undrade om jag var
förvirrad.
HA.
tocken fråga.
*
lycklig
som en
strut karameller
fick hela världen
telepati
men det var bara jag.
och medtrafikanterna
på centralen undrade nog
varför jag gick runt och
gratulerade alla
till ‘äntligen’
äntligen att
riktiga livet utan
stretadumplågamissförstånd
randades
*
många
som korridorerna
på sjukhuset,
sjungande,
pratande,
hostande i mig,
-i och ur mig gick andra-
jag svär så var det
slutligen allt
mitt
fel
©2010jimbjörklund-idiotjim-jimblund
(\__/)
(=’.’=)
(”)_(”)
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
jimblund is true and the truth shall set us free
۩۞۩ஜஜ۩۞۩ஜஜ۩۞۩۩۞۩ஜஜ۩۞
DÅRDRÖMMAR TVÅ
landstingskaffets doft rules.
den sipprande doften smygande
taskigt landstingskaffe
i gryningen på korridoren.
så underbar och
tretton minuter borta.
‘köket öppner inte före sju.’
‘om du får ska alla ha.’
‘sluta tjata.’
‘bädda sängen.’
skitkaffet var nektar trist bara
gå tillbaka till sängen tolv minuter.
läsa vidare i ekelöf.
-blixt-
fem år senare.
behandlingshem och
arbetsträning på jobbet en
stund på centralen
var morgon en stund
utanför
vårdjobbrutmönster
ett hål i väggen.
klassisk musik i högtalarna
nothing fancy
fyra årstiderna liksom
men kaffet den stunden
var spirande jag,
den jag är.
nu.
©2010jimbjörklund-idiotjim-jimblund
(\__/)
(=’.’=)
(”)_(”)
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
jimblund is true and the truth shall set us free
۩۞۩ஜஜ۩۞۩ஜஜ۩۞۩۩۞۩ஜஜ۩۞
DÅRDRÖMMAR TRE
att vara utdefinierad
psykiskt störd
snurrar igång varenda själ
som hör om det.
alla har sina egna privatmytologier
på ämnet.
inget undantag för
barndomsvänner,
föräldrar,
redaktörer för poesisajter.
emellertid
är det inte så dramatiskt
även om det KAN vara det.
inget romantiskt alls.
att vara riktigt psykiskt sjuk
är att likna vid
att bajsa på sig rejält
var tionde minut
dygnet runt
i åratal.
man kan inte sitta i duschen jämt,
så man råkar er andra.
och då ba:
BU!
men det är ok.
jag känner mig själv.
jag vet.
jag älskar er.
©2010jimbjörklund-idiotjim-jimblund
(\__/)
(=’.’=)
(”)_(”)
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
jimblund is true and the truth shall set us free
۩۞۩ஜஜ۩۞۩ஜஜ۩۞۩۩۞۩ஜஜ۩۞