Himlen har trillat ned / Stå ut när det är svårt

Nu är det verkligt svårt. Vedervärdigheten har övermannat allt, en elakartad förödelse runt omkring och inuti. Det är själsligt besläktad kris, sammanbrott och härdsmälta. En psykotisk autobahn som löper parallellt med neurosens skeva järnvägsspår . Jag står inte ut.

Förnuftsvidrig absurditet har dränkt medvetandet i krossat glas. Omdömets påkostade karaff är nedsölat med smolk. Tiden är outhärdlig, sekunder blir till rakblad i oskyldigt hull och minuter krälar sig fram igenom tryckvågen från en okontrollerad explosion. Idag kommer aldrig att bli morgon igen. Tiden har gjutits fast i betong. Jag kan inte leva längre. Jag har inget val. Allt är förstört. Det kommer aldrig att ta slut.

Jag gör vad som helst för att undkomma, jag kan för fan inte stå ut, skräcken i bröstet kan inte distraheras bort eller accepteras. Låt mig fly, springa till längre bort. Släpp mig fri. Låt mig otröstligt skena över vissna ängar tills smärtan blivit tyst och len. Jag vill inte kämpa mer. Handen om halsen kramar så hårt, jag vill bara lägga mig ner.

Och förståndet viskar förmätet, och skrattar lite grann. ‘Allting har ju ett slut, alla blir omsider hela igen’. Men i min lögn är dikten så verklig,  fasan är så substantiell. Att inte sträcka sig efter vapen vore dårdristigt. Den besinningslösa desperationen är en vålnad vars form är solid. Den har en massa som man kan röra vid.

Jag kan inte stå ut. Vad gör man när varje sekund tar för lång tid att gå? Helvetet är ont. Stå ut, stå över, stå igenom. Helvetes jävla kuk. Jag saknar. Nej, jag ljuger. Jag saknar, jag ljuger fantastiskt. Ont. Andas. Det är hål i mina lungor ju. But I am calling your name still. Snälla. Who can choose what love they’ll get? Jag vill komma bort igen. Snälla, gör så att det slutar. Mitt liv har tagit slut, himlen har trillat ner.

~ av Sara på april 16, 2010.

2 svar to “Himlen har trillat ned / Stå ut när det är svårt”

  1. Det smärtar mig att läsa. Att du ska känna som du känner just nu. För dina ord resonerar djupt inom mig och även om jag inte kan veta exakt hur du känner, så känns dina ord igen som mina egna. Jag hoppas verkligen att stormen lugnar ner sig, att du kan hitta lugn i kaoset. Sänder oändligt många rosaskimrande tankar och kramar din väg, vart än du är.

  2. Är med dig, håller ett vakande öga och sträcker ut en värmande hand.

    Andas, det räcker just nu.

    a.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: