Welcome to Borderline City!

Jag är utsuddad, finns inte, en kontur utan kanter. Allt gör ont. Precis vart andetag och var förnimmelse. Allting som mina sinnen om möjligt kan fånga upp förvandlas skoningslöst till onthet och sorgsinthet. Mina ögon famlar efter någons blick, desperat, vad som helst.  Se mig, se mig. Men kanske är det jag som inte går att nå, jag vet inte. Men jag vet att jag ropar, lydigt, duktigt, inlärt, ett eko av svunnet liv, programmerad till hjälplöshet. Rädda mig någon. Men det är ändå ingen som hör.

Så jag springer vidare, kryper, ålar med blödande armbågar och knäskålar. Värdelösheten är för muskulös, tiden har blivit  ihålig. Det är bara sekundvisaren på köksklockan som oberörd kan skutta fram på sin odödliga urtavla. Och jag förblir onåbar, gömmer mig bakom murar av känslolöshet och hårda rynkor bredvid ögonen, kroppen vrålar vildsint till ond omvärld att hålla sig borta för i helvete. Rör inte min rustning! Jag behöver den nu. Jag blir till hon som ingen kan nå, kanske har jag redan stelnat där?

Och jag förbannar sårbarheten jag bär på, den som jag gömmer så omsorgsfullt fastän den vägrar låta sig gömmas. Och jag skäms, skambelägger mitt ruttna innandöme, häller bensin på skam-skuldbrasan och hånar mig själv ännu lite till. Hur kunde jag igen och igen ge Honom makten över mina känslor?

Men jag tar godvilligt emot Hans bittra ord mot mitt blödande öra, jag lyssnar till Hans arga anklagelser och sårade hat. Nu kan Han använda hunden i sitt ensidiga slagsmål, den är Hans bästa trumfkort, sen så har Han alltid ungarna att använda som skuldtyngder. Dom hade frågat efter mig, nästan gråtit och jag hade inte ens frågat Han om jag fick träffa ungarna i helgen, jag skiter i Hans barn, jag bryr mig bara om mig själv. Då dog hans kärlek ,vrålade Han i sms på sms, Hans kärlek är död.  Jag får kanske ha hund igen när jag kan svara på varför jag träffat Någon Annan (som dessutom är så ful och patetisk) utan att säga nåt. Fastän att Han har legat med andra sedan det tog officiellt slut, och jag har skurit ut tungan för att inte, inte, inte säga något, att inte, inte, inte vara svartsjuk och gråtande fråga om dom andra, var dom bättre än jag? Fastän Han träffade massa tjejer på internet när vi, för fan, fortfarande var tillsammans.

Varje gång telefonen glatt klickar för att tillkännage att det har inkommit ett nytt mess ylar jag desperat ‘neeeej!’ och gömmer den under någonting tjockt och ljudisolerande. Jag törs inte läsa sms:en längre, jag sparar dom tills jag ackumulerat tillräckligt med mod, men det tar längre och längre tid.

Tankarna på hund får inte finnas, får inte. Hund är mitt allt, den finaste, den bästaste och därför Hans bästa vapen. När Han tog tillbaka hund sist, så såg jag hund länge titta genom bakrutan, lätt förvirrad över att han fick åka iväg utan matte. Jag lät honom åka till husse som inte rastar hund mer än promenad från dörren till bilen, som dricker dumma öl som gör Honom konstig och otäck, vilket får hund att bli osäker, börja darra i hela kroppen och vilja gömma sig under sängen. Jag skäms för att jag inte kunde rädda hund, att jag menlöst gav tillbaka koppel och min kärlek till honom så fort husse morrade.

Så jag har stängt av nu, power off, affekt i träda, nollställdhet och liknöje. Harakiri blir återigen en centralt paradoxal garanti för att kunna uthärda nuet . Det som gör att jag står ut under varje ny minut är vetskapen om att jag har EXIT-skylten i bakfickan, att jag när som helst kan välja att ta nödutgången till bort.

~ av S på april 13, 2010.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline, Post traumatic
Etiketter: (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, bråk, depresseion, harakiri, hund, självmordstankar, skm, skuld