Ångestmani
Tillbaka i tryggheten bakom tysta väggar. Som om jag aldrig ens hade varit borta, smyger som en skugga mellan kylskåp, säng och skärmens förbindelse med utanförheten, tänker samma tankar som förut, men på ett annat nytt sätt. Baklänges, upp och ner, från sidan och diffust kors och tvärs. Läser gulnade blad när jag orkar, tonårens ord med bläck, känner igen förtvivlan och tröstlös längtan efter barmhärtig kärlek, sparar datum inuti hjärnan, ett pärlband av någon annans sköra minnen. Kultiverar förståelse jämte melankoli, men vemodets fingrar kilar sig djupare in i själens sprickor, likt en insiktens avgäld.
Men saktmodet öppnas allt jämt av en vindil på flykt, skiljer min färglösa kropp från sinnets vidsynthet och klyver skoningslöst intellekt från muskulatur. Autonomt hänfaller sig min rörelseapparat svarslöst åt nervbanors spontana infall; lemmar vibrerar nyckfullt i takt till hemliga basgångar, kindmusklerna rycker oavbrutet i grimas.
Jag virvlar extatiskt hit och dit, hänförd av melodiers rytm och harmoni, fast än jag helst av allt vill stå still. Bakom rastlösheten stramar ansiktet hotfullt och förvrider fromheten till svårt. Men musiken fångar in mitt jag och härskar mig med våldsam vildsinthet, armar viftar luft och rufsar hår i galenskapens avtal med Gud.
Jag vill krypa och gömma mig under. Bakom, bortom, innanför. Skammens rosor biter mina kinder utan laglig rätt, men den är av kronisk karaktär. Kroppen deserterar på eget bevåg, vi blir osams och jag förlorar. Jag är galen nu, mentalt jävla sjuk, kan inte bete mig, kan inte tänka, prata, låtsas, bara andas, ut och in. Luft, andas, luft, luft. Andetag. Inhalera, exhalera, respirera. Blodet har stelnat nu, men i lungorna sipprar det in. Bröstkorgen är insjunken, sönderpressad, flack. Hjärtat är en formlös massa av slaktavfall och lågmäld patos. Andas, andas då, kom igen, andas. Annars elchocker, gele, paddlar som leder ström, defibrillering, slå ut ineffektiva elektriska impulser, rädda sinusrytmen, lägg i respirator, lås fast, lås in, lås bort.
Ångestmani, maniångest, ångest inuti, en sammanslagning av euforiskt spattigt storsinne och djupaste förtvivlan, ett mixed state, ett blandat tillstånd, allt samtidigt fast bättre och mer, varför särskilja? En fusion av kroppens högsta adrenalinnivå och själens bråddjupa försvarsstrategier i samma sekund. Det är ändå en helhet, ett allting, en panik i ultra speed, fastforwardplay på dubbelhastighet, en absurd harmoni av konsensus som skriker i panik.
Welcome to Borderline City! 
Du uttrycker allt det där så djävla bra! Hemskt, men vilken språktalang du är, vackra människa!
En vacker dag slutar det här och du kommer få allt du någonsin önskat dig! Håll bara ut för en vacker dag kommer, det är jag säker på. För ingen kan förtjäna det mer och ingen kan kämpa mer än vad du gör och du kommer få belöning för din styrka. En vacker dag kommer du hitta dig själv och du kommer äntligen känna dig hemma, var du än är. Ge bara inte upp, för ger du upp får du aldrig uppleva den där vackra dagen. Å andra sidan vet jag att du inte kommer ge upp för som jag sagt tidigare – du har en styrka som få. Håll bara ut och det bästa du kan göra nu är att se smärtan i vitögat. Försök inte undvika den eller hitta något att fly till, försök känna smärtan försök ACCEPTERA den. För om du accepterar den, vad händer med den då? Den fyller inte sin funktion längre. FÖRLÅT om det låter som att jag menar att det är enkelt. Det är ett helvete, jag vet. Men kanske kan du reducera smärtan, om du bara inte kämpar emot den utan accepterar istället.
Vi kommer ta oss igenom det här, vi kommer klara oss, vi får bara inte ge upp!
En stoooor kram
Sara
Först och främst vill jag bara säga att jag blev helt stum av din text. Du skriver fenomenalt fängslande, sjukt intensiv framåtrörelse! Här, var så god, min beundran!:)
Sen så hoppas jag att du har eller kan hitta något sätt att orka med när det är som du beskriver, jag vet själv att mix-måenden är dryga och at det är lätt att göra något dumt. Men efter regn kommer solsken! Uttjatat?-kanske. Sant?-Ja! Kram:)
Hej, tack för dina fina rader inne på min blogg. Har läst lite här inne på din blogg, och kan bara säga att jag hoppas du finner ljuset i tunneln, d krier det berör. // Skakigt
Det sista blev visst lite fel, du skriver så det berör skll det stå// Skakigt