Mitt upphov, min mamma

På väg. Träd och grus utanför fönstret, konturer av talltoppar mot skymningsljus. Rastlösheten sover alltid som tryggast under förflyttning. Spasmerna under huden har skrikit sig trötta och bakom bröstbenet är det tyst och mjukt. På väg.

Har färdats bakåt i livet, 120 mil tillbaka, till en annan tid. En parallell verklighetsflykt, en bortglömd dimension där frätskadade minnen irrar planlöst under golven, där alla orden blivit till skenbara orimligheter av stolthet och förfall. Och sorgen, sorgen för fan. Hon som står framför mig, fast än Hon aldrig har funnits på riktigt. En skenbild utan nyans, ett kväljande orosmoln. Hon som alltid har behövt, hon som alltid har styrt med förskyllan och skuld, en förnärmad drama queen som måste, måste, måste få vara i blickpunkten, brännpunkten, få uppmärksamhet, bekräftelse, bli sedd, bli älskad. Mitt upphov, min mamma.

Och jag söker försoning, förlikning, botgöring. Jag hatar Henne, jag får inte hata Henne, jag gör det ändå. Hon gjorde så gott Hon kunde, men Hon var aldrig en mamma, Hon lyssnade aldrig på orden jag ville säga, Hon tröstade aldrig otryggheten, Hon skrek efter impulsernas tillfredsställelse, bad om räddning och omsorg som ett barn inte kan ge. Och jag försöker förstå, finna nyckeln som passar in i förlåtelse och glömska, hitta människan under dimman, se helheter i tusen bitar spegelglas.

Och jag fann, för helvete, sanningen, i bitar, inte tillräckligt men likväl en början. Gulnade brev, fotografier i svartvita studentstäder, hopp, drömmar, hemligheter, årtal, svek, misstro, behov. Jag hittade hennes sparade förflutna, i skokartong efter skokartong, flyktiga eskapismer på radade blad, minnen från svunna tider som måste ha smakat bättre.

Jag förstår, Hon är jag, men ändå inte. Liten och rädd, i behov av att bli sedd och uppskattad, omhändertagen, älskad. Nervösa besvär. Klena nerver. Hon har alltid förnekat vansinnet, men jag har alltid vetat. Hon mådde inte bra, men det har Hon grävt ned, och nu blundar Hon för det mesta. Jag försöker förstå, jag försöker. Men det svider ändå under såren, när Hon fortfarande inte ser, fastän jag vet att Hon inte kan se någon annan än sig själv.

~ av babyborderline på april 4, 2010.

9 svar to “Mitt upphov, min mamma”

  1. Fy för denna story.
    Som att läsa sin dagbok. Otroligt smärtsamt att minnas allting..

  2. Tack du fina för dina ord. De ligger och ruvar, får en blomma på ängen att spira.

    Under tiden jag har läst vad du har skrivit är det mycket som klingar i mig. Som känns igen. Och det gör så ont att veta att det är andra som har hört de verbala knytnävsslagen eka. Jag önskar att jag kunde sudda ut, slipa ner kanterna och inge hopp om en bättre värld, för dig, för mig själv och för alla andra som blivit bestulna.

    Soltankar och varma kramar skickar jag din väg.

  3. Tack. =)
    Kämpa på, trots jobbiga minnen.
    Finns inte mycket annat att göra. =/

  4. Sv: Det är sant att det finns mer än ångest och skit, det kan bli bra. Tyvärr så krävs det tålamod, vilke tinte alltid är så lätt att behålla. Men det viktiga är ju att vi alla försöker vårt bästa att må bra?

    Må väl, kram:)

  5. kram

  6. sv: tack, vad det värmer! varma varma kramar till dig!

  7. Jag vill aldrig föringa den smärta jag upplevt då jag inte fått det jag behövt.
    Hur många gånger jag än säger till mig själv ”att min mamma gjorde så gott hon kunde” , så kan det ändå aldrig föringa den smärta jag kännt för att jag inte fått uppleva tillit och tröst när jag så väl behövde.

    Jag älskar min mamma, men jag skulle behövt henne mycket mycket mer.

    Kram, och sluta aldig känna🙂

  8. Kära Sara! Det är så oerhört svårt. Jag känner igen mig så väl när jag läser dina rader. Du lyckas få fram alla känslor på ett mycket målande sätt. Jag tänker ofta att mamma inte har haft det lätt, men ändå kan vissa minnen göra fruktansvärt ont. Situationen blir ju lite extra knepig om man fortfarande träffas. Har du ngn kontakt med din mamma?

    Min mamma hade i sin tur ingen lätt barndom för hennes mamma i sin tur mådde dåligt. Min mormor blev våldtagen när hon var 5 år gammal, och smittades med gonorré. Hon fick tillbringa lång tid på sjukhuset. På den tiden fick föräldrarna bara hälsa på ett par gånger i månaden. Dessutom fanns det inga samtals terapier för min mormor. Ingen pratade med henne om vad hon hade råkat ut för.

    Tänk om min mormor INTE hade blivit våldtagen……tänk då hade min mormor mått bra ….. Och min mamma hade mått bra…..och kanske inte valt pedofilen till make…. Och jag hade då inte haft PSTD……Tänk om!! Men det tjänar ingenting till att tänka så…..jag vet. Tusen varma kramar, Anna

  9. Förlåt mitt dåliga minne!!! Jag har ju läst ett nyare inlägg där du beskriver ditt möte med din mamma. Så ignorera min fråga i kommentaren se ovan. Många kramar<3 Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: