Men jag vet att det är lögn

Det är kaos i min hjärna. Nervimpulserna når inte fram, dendrit, axon och synapser har imploderat och lämnat kvar en liten fläck med bubbligt kokande kött. Elektriskt och kemiskt processande i hjärnan har erkänt sig övervunna, inga signalsubstanser i världen kan tvinga sig genom soten och lukten av bränd människocell.

Men först. En dag ska jag orka sätta mig framför skärmen och vila mina trötta fingertoppar mot tangenternas svala yta och systematiskt, ett efter ett, svara på alla vackra människors vackra inlägg i min gästbok. Jag ska framföra min uppriktiga tacksamhet för varma ord-omfamningar, okända tårar och omtanke så stark att jag knappt vågar tro på att den är sann. Kanske tror man att ett avlämnat ord någonstans inte gör någon skillnad alls, men det gör det. Det är ju för fan tack vare Er som mitt förnuft inte har töat bort helt, det är tack vare Er som jag har fått perspektiv på min minirealism mitt den stora verkligheten (åtminstone delvis). Tack så mycket, tack så mycket.❤

Nu vidare till hjärnomeletten igen. Min hjärna vägrar förstå att en människa kan vara både ond och god, snäll och dum, på en och samma gång. Den vill obönhörligen dela upp alla omgivningens skådespelare i underkategorier och fack, och den stöter på gedigen patrull nu när Han skall kategoriseras och katalogiseras. För jag vet ju att Han inte är enkom ondsint, Han är ett offer för omständigheter och rädsla, men ändock spelar Han med regler som sedan länge är strukna ur regelboken. Så jag växlar kategori, med blixtens hastighet: ond, god, ond, god, ond…

För när jag fångar Hans ryckiga rörelsemönster på andra sidan av verkstadens smutsgrå golv eller möter Hans blick i ögonvrån, så ser jag ju den människa jag tveklöst gav Nyckeln Till Mitt Inuti till. Djävulshornen har lösts upp i kanterna och svansen piskar inte mot mitt smalben idag. Jag ser Den Stora Tryggheten medan jaget (enligt Freud) frenetiskt försöker hålla ångesten borta med hjälp av falska minnesbilder och borttappade ögonblick. Jag möter Hans blick och älskar Honom. Jag möter Hans blick och älskar Honom, men jag vet att det är lögn.

Jag är förlorad till en, i efterhand, konstruerad och redigerad värld. Allt enligt (mitt eget!) psykes väl inövade systematiska krockkudde mot ångest och smärta. Jag vet inte vilka minnen som har tappats bort för alltid, eller vilka som är photoshopade till att utstråla en skyddande glans av lycka för att skona sårbar själ. Ingenting är ju mitt eget längre, allting är en lögn. Så inte ens när jag ser Hans ögon och känner tillhörigheten flaxa bakom bröstbenet kan jag lita på mig, för jag har ju fucking svart på vitt att Han utnyttjat mig, svikit och bedragit, och jag har lika mycket bevis för att han utnyttjar sig själv för att kunna fly från allt som spelar roll i ett människoliv. Jag borde inte kunna förlåta, eller glömma, men det kan jag, omedelbart, närsomhelst. Och i den insikten vet jag att jag också  flyr precis lika mycket som Han. Bara på ett annat, mer ofrivilligt, sätt.

Min hjärna flyr åt mig.

~ av babyborderline på februari 8, 2010.

4 svar to “Men jag vet att det är lögn”

  1. Du är så otroligt stark i all din svaghet och i allt kaos.
    Jag beundrar dig för att du fortfarande står på benen.
    /Många stora och tröstande kramar❤

  2. ”Hoppet är det sista som lämnar människan”. Som tidigare kommentar: Du är otroligt stark. Tro inget annat. Jag önskar bara du hade hamnat hos någon annan, som hade kunnat ge dig den kärlek du förtjänar. Det här är något jag brukar göra när jag mår dåligt, det kan hjälpa lite. Försök skriva ner dina tankar om situationen. Tex: Hur kan han inte älska mig, varför beter han sig så, hur kan han.. Sedan skriver du situationen som den faktiskt är, dvs objektivt. En man som är otrogen mot sin tjej, som har kontroll behov och är osäker på sig själv loch som därför utnyttjar en tjej som låter sig utnyttjas, för att hon farit illa förut och inte vill det igen.

    Kolla på dig själv i spegeln. Kolla på dina händer, dina armar, ditt ansikte. Tänk på allt DU har gått igenom. Alla gånger du känt dig hjälplös, ensam. Se på dig själv som om du såg dig själv med någon annans ögon. En tjej som kämpat så länge och stått ut med så mycket, som blivit trampad på så många gånger. Ge en kram till dig själv, ge kärlek till dig själv. FÖRLÅT dig själv. Det var aldrig ditt fel. Det har aldrig varit ditt fel. Du är inte mer än en människa. Ändå är du så mycket mer pga din styrka.

    Det kommer bli bra. Någon dag. Jag känner det på mig. Ge bara aldrig upp skrivandet, du är verkligen unik!

  3. Oj vilka ord kan du kan formulera, du är bra på att skriva och bra på att tänka🙂 du har rätt inställning🙂 Kram P

  4. Hej. Jag snubblade över ditt inlägg från 2009 när du kommit hem från möte på psyk o inte blivit tagen på allvar när du ville ha adhd medicin.. Jag står i kö just nu för ADD utredning..Jag har knappt en dag tillövers heller precis som du skrev.. Jag blir nästan mörkrädd när jag ser att du fortf mår så dåligt..fick du aldrig hjälp??utredning, rätt medicin?? jag har väntat i flera år på en korrekt diagnos nu..hur länge har du mått som du gör??
    Om jag lyckas där jag söker hjälp, vill du då ha tips på läkare? vet fortf inte själv om dom e nåt att lita på…
    kramar från ett co-bokstavsbarn😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: