Otrogenhet

Till slut blev misstänksamheten till ett vasst gruskorn i en sommarsandal, och jag tolkade Hans rädsla för min oärlighet som ett flagrant varsel om smärta och sår.

Jag hackade mig smidigt in i Hans dator i enlighet med konstens alla regler, efter att ha upptäckt konstiga meddelanden från kvinnor i Hans telefon och fått svaret att Han bara skickat sms till dem för att göra mig svartsjuk. Väl inne i hotmail-kontot spårar jag Hans framfart via nätets diverse dejtingsidor.

E-kontakt visar 15 sidor mejl till och från uppskattligen 30-40 olika  kvinnliga användare; två av dem är samma personer som skrivit sms:en. Tyvärr sparar inkorgen endast mejlkontakt två månader tillbaka men jag kan kvickt räkna ut att detta bör ha fortskridit längre än så. Jag kan även uträkna när och var Han har roat sig med att strö lovord över dessa singelkvinnor, ibland när jag befunnit mig i samma hus. Jag som trodde att jag var stans vackraste! Han sa ju det, Han säger det, Hur kan Han skriva så till någon annan? Jag förstår inte. Tre av dessa har han även uppenbarligen messat med, en av dem skulle ha kommit och druckit kaffe förra fredagen, en annan skriver han sexbrev till. Alla bor inom en radie av 10 mil från här, inom träffavstånd. Jag förstår inte, jag förstår inte, jag förstår inte! Det händer inte, det är inte sant, det händer inte.

Notoriskt klickar jag upp profilbild efter profilbild på de ”gudomligt vackra” tjejena och slås av olikheten. Jag ser ju inte ut sådär, inte ens nästan. Han gillar thailändskor skriver Han bland annat, och jag läser orden Han skriver till sina favoritkontakter medan tårarna strilar nedför insidan av huden. Mellan Honom och Hans ex/mig har det varit slut ett halvår. Va? När gjorde vi slut? När? Har jag missat något? Nej vi har inte haft slut. Och jag ligger på mage på parketten och darrar så högt att jag inte kan resa mig upp. Och inkorgens sidor fladdrar förbi i knapptryck av smärta och förnekelse, min hjärna bygger ett högt staket mellan skärm och synapser, jag läser orden men de stannar utanför förståelsen. Och det tar aldrig slut. Alla orden, all smärta.

Konfronterad blir Han rasande över det intrång jag gjort, med all rätt givetvis, och hävdar att det endast var i hämndsyfte, så att jag skulle få känna på hur det känns, eftersom jag beter mig så illa. Han gör inte något fel. Tillslut ber jag om förlåt, jag lovar att aldrig göra om det, jag gråter med huvudet nedböjt och skäms som den hund jag är. Hans svek är ingenting mot mitt och min smärta är endast en fabel för att väcka sympati. Andas, andas, andas. Och sen knuffar Han mig i golvet och skriker med spott, att jag ska försvinna därifrån, att jag ska polisanmälas och att jag inte ska få nöjet att se Honom slå mig, därefter kastar Han bilnyckeln i väggen bredvid min kind och slänger mina kläder ovanpå det skal som brukade innehålla jag. Jag spelar död och håller med. Jag finns inte, jag finns inte, jag är död. Död, död, död.

Att Lämna Honom finns inte. Jag kan inte. Jag vågar inte. Det går inte. Jag har ingenting utanför Honom, jag är blind. Förlamad av skulden, bunden till elden. Jag kan inte gå, mina ben kan inte ens stå själva, jag är en ensam fluga i ett kladdigt nät. Förlåt. Jag kanske älskar Honom, eller så har Han dresserat mig väl. Förlåt, jag vet att jag nästan nått bottnen, att jag borde följa råd, men jag är bara ett tunt löv som spricker när skosulan trampar. Jag finns inte längre, jag är inte här.

Bakom ögonlocket drömmer jag om frihet från liv och snabba lösningar.

~ av Sara på februari 2, 2010.

6 svar to “Otrogenhet”

  1. Du har nånting: Du har dig själv! Även om du inte tror det.

  2. jag har bara kvar ett liv av snabba lösningar, det funkar fan inte..
    glöm honom vill jag säga, men man glömmer inte saker som bosatt sig i hjärtat

  3. Jag hittade till din blogg för ungefär en timme sen och har läst några inlägg. Jag kan inte sluta gråta. Det här är fel, det ska inte vara såhär. Jag känner igen mig i det mesta (känslomässigt). Jag känner verkligen din smärta och jag önskar att du slapp må såhär. Livet SKA inte vara såhär hemskt =(.. Jag tycker verkligen du borde skriva en bok. Jag har nog aldrig träffat någon som skrivit så bra som du gör. Det kanske inte betyder något för dig, mitt i allt elände. Men det kanske hjälper dig på något sätt? Det är verkligen synd om din talang går till spillo. Och förlåt om det låter fel det jag skriver, jag förstår att du mår så dåligt nu att du inte bryr dig om du har en talang eller inte men ville bara säga det. Ta hand om dig. Hoppas verkligen att du ser ett ljus någonstans i framtiden och att det blir bättre med tiden.

    Kram
    Sara

  4. Det är inte kärlek när det går åt det hållet, det är kramp i hjärtat av att ha glömt bort allt annat än just nu…

  5. åh herregud vad jag önskar dig styrkan att ta dig därifrån! kram

  6. Kära Sara! Dina rader berör mig djupt!! Precis så hade jag det oxå med min dotters biologiska pappa. Han är psykopat. Han både misshandlade mig verbalt, psykiskt och fysiskt. Vände och vred på allt och fick mig att tro att allt var mitt fel. Varför kunde jag inte läsa hans tankar och fixa allt han ville ha klart när han kom hem från jobbet. Han våldtog mig både fysiskt och själsligt. Utsatte mig för intensiv förföljelse och jag tvingades fly och blev hemlös i ett år. Levde med skydd i flera år. Jag känner igen mig i allt du beskriver i dina inlägg! Tänker på dig!! Många varma kramar. Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: