Jag stampar i blodet
Jag ser i panik, ångestvåta skrik och oåterkalleligheten,
det är fel, det är mitt hjärta, det är i sten.
Fällkniven i köttet slutar i en likgiltig kulvert,
under huden brusar livet förbi i en ven.
Den friheten jag stal,
kanske stal jag den bara som straff.
Innerligheten är innesluten i en kupa av betong,
kanske stal jag den bara för att åka fast?
Allt utom nuet har tagit slut,
alla dom höga husen har redan rasat samman i grus och i damm.
Jag tuggar blod och håller ryggen rak,
tvingar älgstudsaren mot bröstet när jag kan.
Ser ni inte, jag stampar i blodet,
för min framtid finns det ingen plan,
bara vinden som vadar i natten och viskar ‘kom hem’.
Den otåliga glöden som lismar att den har minsann blivit tam,
nerver som kvidande tystats tills kroppen domnar och blir lam.
Welcome to Borderline City! 
Läste din kommentar till mitt nästa sista inlägg – tackar så mycket. Och så gick jag in på din blogg och läste den här dikten. Jag är paff. Så mycket ont, smärta, så många starka och skrämmande ord att jag blir helt stel av fasan. Om det här är din dikt – otroligt bra; om inte – spelar ingen roll utan det viktiga är det som jag kan läsa mellan raderna och uppleva genom alla detta ords styrka. Om du upplever verkligheten så här – då får du min röst som nån slags stöd i mörkret.
Först måste jag läsa dina andra inlägg och det kan ta lite mer tid. Men det verkar som att vi beffiner oss på samma sidan – den mörka. Hälsar.