Kärlek som gör ont / Att lika gärna köpa en hora
Sanningen / Samhället som gör ont:
Det är multinationell katastrof och okontrollerbart kaos bakom mitt bröstben. Det ska inte vara så här! Jag har ju betalat skatt, jag följer samhällsdebatten och svarar på enformiga enkäter, jag skriver under för att lönerna inom vården ska höjas och har aldrig försökt lura staten på pengar ens i deklarationen, jag har alltid närt tron på att det goda ska segra och att människan i grund och botten är god. Så varför? Varför? Varför?
Och sen, Sverige har minst 18 000 hemlösa idag, IDAG. (Va? Va? Va?) Så hur kan då jag be om samhällets resurser eller mänsklig medkänsla när det finns så många andra som också lider. Va? Va? Va? Men ändå, är det inte dit jag på något sätt är på väg; min klassresa mot dyn och ruttenheten som varken finns eller syns, men häckar närmast botten.
Jag ser tre potentiella utvägar på min erbarmliga och självömkansvärda situation:
1. Bli kriminell (och få kriminalVÅRD)
2. Börja missbruka (och få VÅRD för missbruket)
3. Dö
Men, men, men JAG BETALAR JU SKATT FÖR FAAAN! Jag ska inte behöva dö, jag betalar skatt! SKATT!
Jag har sjunkit flera meter ner i lera och slam, jag har blivit smutsig och alla mina illusioner har förvandlats till halvsmält spya och magsaft. Jag som erhöll högsta betyg i skolans alla jävla ämnen oavsett vilket, hade vänner som älskade mig för den jag var, sportade, tränade, genererade svettpärlor på överläppen och rödrosiga kinder. Jag som hade med mig skidor och skridskor varje friluftsdag, som bakade bullar ibland och lät min kanin hoppa över färgsinta kaninhoppningshinder. Jag som växte upp i trygghet dit inget knark eller kriminellt ens försökte nå, där alkohol var den värsta drogen och alkoholisten statuerade exempel som a-lagaren utanför Konsum snarare än någons pappa, bror eller pojkvän. Jag som aldrig var sjuk, jag var bara ovanligt arg, temperamentsfull, impulsiv och svår. Men aldrig sjuk.
Det var ju för fan inte den riktiga världen, jag spelade huvudrollen i reality- ‘The Truman Show’- lyckligt ovetandes. Här i verkligheten ligger man på kalla britsar i kyligt ljus medan alla drömmar och förhoppningar opereras ut ur apatiska hjärtan. Nej, nej, nej. Jag VÄGRAR. Nej! Människan, den lilla, enskilda, rädda människan, hon finns inte, hon är utbytt mot pengar. Och jag är bitter, eller nej modstulen till och med förkrossad. Jag betalar ju skatt, då ska man ju få hjälp av landstinget, kommunen och samhället, så att man blir frisk, visst? Visst? Visst?!
Jag har ingen. Ingen människa som är riktigt min och bryr sig om mig så mycket att denne skulle offra en egen viktighet för mitt välmående. Ingen människa som finns där och fångar när jag faller och är våldsamt besvärlig och vettskrämd, ingen. Ingen släkt, ingen annan. Jag är så förbannat, jävla, ensam. Som åker taxi hem från psykakuten efter suicidala aktiviteter för att ingen i hela världen finns där att be om skjuts och godhet. Som vet med mig att jag kan falla död ner när som helst, och jag vet också att det inte är säkert att mitt frånfälle skulle uppdagas särskilt kvickt om jag samtidigt hade råkat i onåd hos Honom och på så sätt förbrukat rätten till Hans brännande blick i min ryggtavla.
*********************************************************************************************************
Fortsättningen på: Kärlek som gör ont / Att lika gärna köpa en hora
Och det fortsätter. Så fort Han höjer rösten skakar jag i återhållen panik, min kropp blir till ett kvarlämnat höstlöv som darrar vildsint efter ett sista bad på en vinterstrand. Bland webbhistoriken dröjer sig smulor kvar som inte går att sopa upp. Min utbytbarhet är uppenbar. Jag råkar avböja sex och förlöser en gigantisk synd om-het hos Honom som har en flickvän som är så ointresserad av sex och Honom. Skulden är ett täcke av tät bubbelplast.
December har haft för många kvällar innan ondsint röda dagar. Jag fångar citat och fjättrar dem med bläck för att inte minnas fel eller förvanska sanningen som Han råder över.
– Jag vill inte vara osams, snälla.
*Nej, vi är inte osams, vi har bara kommit jävligt långt ifrån varandra. (Med ett tonfall som skramlar av återhållen ilska och arghet)
– Jag försöker! (Med tårar i rösten och en stänk av paniken i ögonvrån)
*Det gör du inte alls! Jag hoppar av, jag vill inte vara med på ‘Stackars Sara’- du kan hänga ut nån annan. Jag vill inte vara med längre, jag säger hejdå. (Luren i örat, kvar är bara ljudet av tomheten)
Ångesten infiltrerar luften, jag andas smärta och förtvivlan.
*Jag vill bli kåt- jag vill vakna upp och rulla över till min flickvän- jag kan lika gärna lägga undan 3000 kr varje månad och köpa en hora. (Klatsch, en handflata av ord landar på kinden)
–Förlåt, förlåt mig.
*Om det tar slut mellan oss hinner du träffa sju killar på en vecka /…/ Sist hann du med tre-fyra killar på en vecka. Jag är ju dum, jag kanske ska försöka med andra, om du får prova, varför får inte jag? /…/ Stackars Sara igen, jag ska träffa tjejer, kolla på film med dom. Det är ju bara kompis, det är okej. Får jag det? (Hånfullheten dansar med spritångorna i Hans andedräkt)
-(Svagt) Det måste du ju bestämma själv.
*Vad bra, tack.
Jag står rak i ryggen och tar emot 400 slag.
Welcome to Borderline City! 
Wow, du skriver så starkt och träffsäkert.
Känner också ofta att om man betalar skatt etc.
så bör man ha rätt till vård, oavsett för vad.
Men trots att Sverige skall vara så bra, och ingen
blir bortglömd, så är det ändå så många som inte
verkar få existera.
Fy för Honom som säger så, vad menar Han !?
Att du bara jämnt och ständigt skall finnas där då han vill knulla !?
Lämnar en styrkekram. Vet inte hur du orkar.
usch, känner igen det där med killar som ska lägga nån jävla skuld o skit på en bara för de inte får knulla hela tiden precis när de vill.
bra skrivet!
ta hand om dig.
Hej kära du!
Jag hittade precis till din blogg. Vad jag vill skicka kramar till dig, fina fina du. Inte ska du behöva lida såhär. Stackars stackars du. Den där killen som figurerar i detta inlägg verkar vara den värsta sortens slödder till mansperson. En sådan som bara förtjänar en spottloska i ansiktet och ett hejdå vi ses aldrig mer igen. Att överhuvudtagen ta orden ”köpa en hora” i sin mun på det där sättet är helt ofattbart vämjeligt och avskyvärt, särskilt i sällskap av ens flicka. Jag vet inte helt hur er relation ser ut, men jag hoppas verkligen att du finner styrka för att tro på dig själv och på ditt eget värde. Du behöver alltså verkligen inte umgås med en sådan rent ut sagt vidrig idiot, när det finns miljarder andra där ute med hjärtan av guld. Du är en skatt och en att vara i din närhet är en gåva att vara väldigt tacksam över. Glöm inte det. Hoppas hoppas att du finner styrkan att tro på dig själv. Jag skickar många stärkande kramar till dig.
/Lina
Det är du som har valt att va ihop med en sådan idiot till att börja med jag hoppas du trivs med det.
Vilken jävla idiot till pojkvän. Men du skriver väldigt bra om det. Och GG kan ju ta sig i röven, för hen verkar inte förstå någonting om psykisk och fysisk misshandel. Det är inte som om ens karl är otrevlig mot en eller slår en på första daten. Han är som vilken annan gullig kille som helst i början. Eller tror du att kvinnomisshandlare går omkring med en stämpel av det i pannan? När jag träffade mitt ex hade jag ingen tanke på att han som var så gullig, snäll och oskyldig skulle kalla mig för idiot, håna mig och slå mig till golvet sex månader senare. Eller att han skulle försöka ta sitt liv och sedan säga att det var mitt fel samt använda det mot mig i varje bråk efteråt. ‘Säg inte så där, du vill väl inte att jag ska ta livet av mig igen?’
Nej, det hade jag inte en aning om, jag är inte synsk. Och det är inte Sara heller. Men du kanske är? Grattis, då kommer du aldrig att hamna i ett destruktivt förhållande! Och om du ändå gör det, skyll dig själv, eller?