Balanskonster

Jag är en tragisk balanskonstnär, vinglar mot blåsten långt ovanför mössinklädda huvuden och ett indignerat landskap, försjunket under kylans tryckande melankoli, ett landskap där den vitaste av snö ändå faller grå. Så tappar jag fotfästet och snubblar argt, tvingar kvar armar stelt rakt ut och bereder mig på att falla, i ena handen krampar fingrarna tyst runt mitt solblekta lilla prinsessparasoll.

Jag ska falla ner i deras missmodiga verklighet för att brinna sönder likt den försupna meteorit som vågar sig på att krasha mot jordens avundsvärda  syrebarrikad, som glöder upp till ingenting i resterna av smaklöst meteorit-damm.Men jag är ingen förlupen meteorit, jag är en självömkande jagisk martyrkonstnär utklädd i sprakande rosa tyll, mina fötter har aldrig önskat dansa lätt i luften, än mindre hasa sig fram längs en vajer av stål.

Men likväl tycks jag ha tilldelats balanskonstnärens lott i min livscharad ty jag faller inte. Inte, igen. Jag är så nära att jag kan känna trädens gröna blåst och ryggars trötta elegi, men ändå stannar jag oförklarligt kvar här uppe ändå. Det var så nära. Nästan att jag fick sätta ner mitt svårmodiga ok och andas sol genom näsan, lossa på fastlåsta spännen och dansa med i hjärtats vackra slag mot bröstet,  nästan, nästan. Så nära, aldrig har jag varit så nära.

Och jag försöker. Jag ringer. Jag ringde, nu sist, igår, eller var det i fredags, nyårsafton,  jourhavande präst. Tio minuter samtal får man, så när jag förbrukat dem sade han funderasamt;  ‘Jag vet inte vad jag kan hjälpa dig med’ och menade att mitt fall var så komplext att han hade svårt att göra något för mig. Jag tog inte illa upp, jag förstod vad han menade. Men jag grät också förtvivlat, medveten om att livet långsamt rann ut genom mitt fönster, alltmedan ångestmonstret bidade sin tid och vässade klorna bakom ytterdörren.

Jag balanserade mig fram och upp. (Så nära!) Men nu känns det mer som en förlust. Jag önskar att jag hade handlat när jag hade modet och styrkan, acceptansen, när jag kände friden, närde en gnistrande längtan: att få komma hem. Varje levande dag är bara en väntan på döden, det här är min death row, för det är inte längre om utan när.

Och jag väntar på smärtan igen. Jag väntar tyst med nedböjt huvud på att göra fel, säga fel, vara fel, tänka fel, så att hundratusen rasande mentala projektiler kan träffsöka min insida och splittras i såren. Ord som seglar genom luft och pressas genom hud och tyg, ord som har knogjärn och helmantel och som kommer från ett automatgevär, som Han siktar och fyrar av med en precision på 2000 m, precis som en stolt amerikansk soldat i Irak.

Nu har jag sagt för mycket, igen. Tänkt för mycket, tyckt, skrivit. Och jag älskar ju Honom. Ju. Ju. Ju. Annars skulle jag inte sitta här, eller hur? Men varför är bröstet så trångt och varför skakar mina ben? För fan! Får inte glömma att dammsuga överallt innan, innan. Och vara snäll och se till att det finns inget att bli irriterad på tills sen. (Hmmm. Måste lära mig hur man får katterna att sova hela natten och inte leka eller håra ner så mycket när Han är hemma, och definitivt inte bajsa då, seriöst.) Om jag bara kunde köpa mig fri, typ ‘ hur mycket ska du ha för att inte vara arg på mig den här månaden?’ Förlåt, förlåt, förlåt. Allt är mitt fel. Shit, alltså, det är mitt fel.

Om inte ens den jourhavande prästen kunde hjälpa mig, vem kan då? (Fan, fan, fan, fan, fan, fan.)

~ av babyborderline på januari 3, 2010.

4 svar to “Balanskonster”

  1. Dina ord går rakt in i mig och din smärta känns så nära.
    Att säga att jag vet hur de känns är fel.
    För man kan aldrig känna samma smärta som någon annan, men smärta har jag upplevt och smärta har jag känt.
    Men jag kan tänka mig in i din smärta, och den får mig att börja gråta.

    Livet är till för DIG, och ingen annan.
    Många varma kramar från HS

  2. Fy… Jag lider verkligen med dig..
    Känner igen mig så otroligt mycket i dina ord.
    Kram♥

  3. jag har pratat med en präst några gånger, den präst som konfirmerade mig och var en förebild i många år. Och visst, de är inte utbildade psykiatriker, men, de dömer inte och försöker om inte annat. Kanske skulle det vara lättare att träffa en präst i verkligheten?

    Jag hoppas verkligen att du får må bättre snart

  4. Läst dina sista inlägg.. jag vinkar här borta och kan fullt ut säga att vi nog känner exakt samma sak.. här har du en som mår precis likadant.. många kramar P

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: