Tack Nationella Hjälplinjen, tack!
Nufunnen men gammal panik, den tionde december brände orden hål genom fingertopparna men nådde aldrig ut i rymden:
Jag kommer att dö. Jag kommer att dö. Jag går sönder. Sönder. Pannan mot garagedörren med full kraft. Jag dör ändå. Får inte slå så att Han ser, då blir Han arg. Knytnävarna i låren, i magen, i revbenen. Paniken, PANIKEN, stegras, det måste bli tyst. Jag kommer att dö.
Han sa att jag skulle gå, för jag gav Honom dåligt samvete när jag stod framför tv:n och grät. Han ville bara ha en lugn kväll på soffan. Och jag försökte få Honom att känna sig skyldig, sa Han. Han orkade inte med mig. Hjälp mig, snälla, hjälp mig. Se hur ont det gör inuti när Du säger så, ser du inte?
I bilen, förlamad av svek och skuld. Vinglar över vägen, håller hårt i ratten. Skriker, kvider, hulkar. Bläddrar igenom telefonens kontakter, men finner inget nödnummer för jourhavande vid akut ångestattack. En insikt tränger sig in genom hjärnans i-panik-sammantrasslade-synapser; jag har ingen att ringa till! Han är den enda jag har. Jag är ensam i hela världen nu.
Alla helvetes jävla hjälplinjer man ska ringa vid kris och psykisk katastrof är för fan alltid upptagna. Hjälp, hjälp, hjälp. Jag ringde jävla jourhavande medmänniska, jourhavande skitkurator, fucking jourhavande präst, jourhavande kukpsykolog. Upptaget. Jag måste dö, jag måste dö, jag ska dö. Jag ringde 112 och bad om att få bli kopplad till nåt jourhavande hjälpaktigt men blev upplyst om att det var psykjouren i min kommun som jag fick välja på, ingenting annat. Helvetes helvete, jag ska döda dom. Två minuter gavs till förvirrat samtal under illa tyglad panisk desperation och osammanhängande redogörelse för vad jag tyckte att jag behövde hjälp med, sedan fick jag faktiskt antingen åka in på jouren eller ringa till min vårdcentral imorgon. (Tack för hjälpen, NU mår jag MYCKET bättre.)
Nu, nu, nu. Jag gör det, jag gör det. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag kommer inte på jobbet imorrn, jag kommer aldrig mer. Jag hör inte hit, jag är ett misstag, en missbildning. Hur många tabletter har jag? Vilka tabletter har jag? Tramadol, benso, lergigan, litium, propavan… Borde garantera andningsuppehåll, eller behöver man en påsjävel ändå?
Slog numret till nationella hjälplinjen i ett sista desperat försök, fick ton och en raspig röst mot örat. En anonym medmänniskas väna röst som lugnt väntade ut förtvivlade ylanden, och svarade med medkänsla och förståelse på den hjälplösheten och desperationen som jag jagades av. Empati, saklighet och lugn kvävde ångestens dödslängtan tillräckligt för att övertala själen att motsträvigt förhala vansinnesflykten från smärtan någon timme till. Tack nationella hjälplinjen, tack för empati och mod att finns för oss som står ensamma med ett bröst fullt av kaos och förgörelse. Tack för engagemanget och välviljan, och främst, tack för att Ni räddade mig, just då, just där, när jag som mest behövde förnuft och medkänsla. Tack snälla. Tack
Och sedan ringde Han, och jag nämnde att jag hade pratat med hjälplinjen. (‘Jag ringde hjälplinjen så att du slapp mig, visst var jag duktig?!’) Varvid Han ilsket fräste: ‘så fort du lämnar rummet kan du ringa hela världen och berätta vad vi har pratat om!’ Och jag tvingas ned i virveln igen. Händerna runt halsen tills läpparna blir blå, och väggarna har slutat att snurra.
Jag är bara fel.
Så kändes det då. Så känns det ännu. Fel. Rädd. Och ensammast i världen.
Welcome to Borderline City! 
Kram.
Önskar dig allt gott inför 2010. Hoppas på positiva förändringar och lycka. Ha det så gott.
Milde himmel! Så djävulskt bra skrivet om en djävulsk ångest och smärta! Och det gör mig rasande att konstatera att fan få eller ingen finns där när det krisar…
fy fan vilken elak pojkvän, han skiter ju i dig. skit i honom, de finns bättre där ute.
och bra gjort ringt till nat. hjälplinjen,. har oxå ringt dit och de e professionella. Kramar
Jag ringde till nationella hjälplinjen 3 gånger och första gången blev jag illa behandlad av en äldre man som svarade. Jag blev misshandlad och då ringde jag för att bearbeta traumat och den äldre mannen tjatade om polisanmälan hela tiden istället för att lyssna och hjälpa mig att bearbeta traumat. Herregud jag vet väl om att man kan anmäla!! Jag sade att jag inte vågar gå ut och på det svarade han men gå inte ut då! Andra gången jag ringde var det samma sak fast det var en annan som svarade och det enda hon tjatade om att söka hjälp och inget mer. Snälla ni man vet ju att hjälpen finns men man vill prata om traumat eller händelsen. Den tredje gången jag ringde på grund av att jag blev utskälld av psykopat på stan och då sade mannen som svarade, men ringer du hit för en sådan sak! Nationella hjälplinjen är ett stort skämt och inget mer.
Det är dock också tragiskt att andra ”jourtelefoner ” ger bättre hjälp trots att de inte är psykologer och psykiatrisjuksköterskor som svarar. Sedan så reagerar man på att innan man kommer fram så får man höra att man inte får ringa för många gånger, men om det är olika saker man vill prata om? Samma person kanske vill prata efter dödsfall eller misshandel mm. Det är inte proffsigt att ni inte ens kan ta hänsyn till det eller inte har tänkt på det ens. Sedan så tycker jag att det är konstigt av en psykolog att säga ”ringer du här för en sådan sak”. Vet inte en psykolog att en bagatell för honom/henne kan vara stor sak för en annan?? Det måste vara en skojare som svarar. Jag har framfört att man inte ens får bestämma vad man vill diskutera utan de tjatar bara om vart man ska vända sig till. Man får inte styra samtalet utan de gör det. Annars kan ju ni bara ha en telefonsvarare som säger att man ska vända sig till en psykolog för det är bara det ni gör. På andra ställen är de mer mänskliga. Jag hoppas ni verkligen tar åt er och förbättrar er service.