Welcome to Borderline City!

Mitt i all förlamad katatoni sprakar en gnistra avsky till, som uppstånden ur intet. En brinnande tändsticka i mitt stelfrusna mellangärde, smälter droppar av sådant som gör ont. Alla jävla girlanger och adventsljusstakar med mossa och klibbig risgrynsgröt och knöligt julklappspapper och nötknäckare och granbarr på golven och stora blanka julgranskulor och all förbannade jävla familjär gemenskap. Julens liderlighet slocknade i takt med att åren skalade bort naiviteten från mina hornhinnor; julen är inte till för de som är ensamma eller släktlösa. Hur blev jag ensam i hela världen? När ströks mitt namn från tomtens lista på julklappsönskare med tindrande ögon? Vart på vägen förvandlades min förväntan och glädje till bitter avundsjuka?

Jag är så ensam att det gungar i golvet när jag hasar fram med mina svårmodiga och ostyriga lemmar, nedtyngda av paralyserande hjälplöshet och bottenlös sorg. I själen är det tomt och tyst. Och jag skriker, jag ropar, jag bankar, men det är ju ingen som hör. Jag ringer till hjälplinjer, jag söker läkare, jag går till vårdcentralen, jag tar kontakt med socialen, jag förklarar för min terapeut, jag tigger och ber, men det tycks inte finnas några resurser för att hålla en ensam och förkrossad liten uppgiven människa i handen när verkligheten blir för hård, och om, och om igen, upprepa att ‘allt blir bra’ tills dess att hon kanske, nästan, nästan vågar tro på det.

Han har ungarna fram tills jul. Jag älskar Hans ungar. Men jag har varit en likgiltig, inkapslad låtsasversion av mig själv. Mina armar är så trötta och benen så tunga, och ingenting alls har någon mening. Så Han sa i kväll att jag inte fick vara där i natt för att barnen blir rädda och ledsna, att jag skrämde dom. (Men innan, långt tidigare, då har Han för fan sagt att ‘VI är din familj, här kan du vara precis som du är, barn dom förstår…bla bla bla’.) Så jag bad om ursäkt till ungarna att jag var så trött osv, och dom sa båda två att det behövde jag inte be om ursäkt för och att dom kommer sakna mig i natt osv. Men då  förkunnade Han att Han behövde vara ensam och slippa allt mitt bråk och gnatande, fastän vi inte setts på hela dagen, och ställde ut mig på trappen med tårarna rinnande längs kinderna och en begynnande ångestsammandragning av luftrören och upptrappande panikpuls.

Och nu. Jag förstår inte, jag förstår inte, jag förstår inte. Han ringde nyss. Mina tårar började regna och snoret forsade fram  (SE MIG, JAG ÄR SÅ ENSAM! TRÖSTA MIG! HÅLL OM MIG! BRY DIG! DÖM MIG INTE! Snälla, snälla, snälla…). Han blev irriterad och förklarade att det var det här han INTE ville ha ikväll,att jag ger Honom skuldkänslor när jag är så ledsen och inbunden och dessutom ber om förlåt jämt (så att andra hör ibland till råga på allt!) Han ville ha en lugn kväll utan att jag var till besvär. När jag frågade Honom vem jag skulle ringa istället om Han inte ville prata med mig sa Han att jag behövde inte ringa nån alls, jag ska ju alltid ringa nån jävla idiot och få dom tycka synd om mig,  jag kan visst klara mig själv. Så det så.

Samtidigt som Han kungjorde sin obestridliga konklusion av situationen, var jag i full färd med att hetsigt räkna ihop alla andningsbedövande, hjärtsviktande eller giftiga preparat i medicinskåpet och försöka dra en rimlig slutsats huruvida de skulle räcka till att beröva min kropp på liv, eller åtminstone åsamka ordentlig skada. Jag är så nära kanten nu, snart, snart kommer jag att falla, eller hoppar jag? Skumt, jag som har fått lära mig att man ska ringa någon när man känner att man är våldsamt nära att begå en ytterst självutplånande handling. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag är så satans jävla äckligt parasitbehövande! Jag har förstört Hans liv och Hans barns liv och allas jävla liv! Jag hatar mig, jag avskyr mig, jag föraktar mig!

Och nu börjar hoppet och drömmarna att blekna bort, nästan som ett papper på elden som frasas i kanterna, äts upp av lågorna, förvandlas till sotflagor som svävar iväg med vinden. Varje muskel förlorar energi och vilja, kroppens kött tycks trögsamt söka efterskapa en saltstods stela soliditet. Och jag ger upp. För tankarna, för sanningarna, för fantasierna. Övertygar mig själv om att jag är ursprungen i fel liv, en nyfödd havssköldpadda plaskandes i en turkosblå indisk ocean, men utan beskyddande skal. En randig liten tufsig tigerunge som tappat bort sin mamma på savannen för alltid.  Jag längtar hem, hem, hem, så länge jag kan minnas har jag alltid längtat, och sökt efter ett, hem. Inte till en särskild plats, utan mer till en diffus föreställning av känslor som trygghet och gemenskap. Men det finns inget hem. Min sista illusionsballong har spruckit.

Och till syvende och sist så är ju föga mening att skrika när ingen hör eller ser.

~ av S på december 22, 2009.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest
Etiketter: avundsjuka, Ångest, ångestattacker, döma, dömande, drömmar, ensam, hjälplinje, hopp, julen, läkare, panik, Självmord, skam, skuld, skuldkänslor, sorg, suicid, terapeut, tröst, trött