Welcome to Borderline City!

Jag trasslar in mig i pretentiöst nonsens-skapande, väger vart ord på våg med digitala siffror och för många decimaler.  Mina fingertoppar kan bara inte förmedla det jag helst av allt vill säga, de föredrar att måla tomma ordtavlor av ogripbar karaktär som enbart kan tolkas, aldrig förstås.

Jag har förvandlats till ett massivt självförstörelsevapen med siktet inställt på kill & destroy, en felriktad försvarsmekanism på vift som söker skydda självet från smärta och sorg. Så fort hotet, som nuförtiden oavbrutet svävar i luften, närmar sig en mikrometer slänger jag mig omedelbart på rygg och blottar halsen, en underlägsen frusen jycke som hellre väljer att låta sig dömas på förhand än att stanna och slåss. Och i mina händer vilar inte någon makt över hur jag ska leva mitt liv, mina smutsfärgade handflatorna rymmer enbart makten till sista-alternativ-katastrof-utväg, det är det enda beslut jag skulle kunna fatta idag utan att bli brännskadad av ångest, skuld och skam.

Och jag förstår. Jag förstår. Små stunder av skarpsyn och insikt tassar tyst förbi medan jag långsamt kvävs av skulden och skammen. Miljontals sekunder slösar jag bort, jag har så många mål kvar att nå, ändå tar jag skyggt farväl av vänner, och runt mina trötta handleder vakar ett handfängsel av ilsket stål.

Det finns ingen tid kvar, sömn är en lyx som måste rationaliseras bort till förmån för vakenvarandehet, skonad från svärtan i Hans dömande andedräkt. Vaken hukar jag för ilskan, kryper fumligt på knä under borden i flykt  när skammen villigt bekräftat alla Hans ord. Tiden stannar under borden och jag  fångar dammtussarna i handen, känner hur hjärtats sammandragningar skenar i blind panik, i bröstet flämtar lungorna när luftvägarna inte längre släpper igenom koldioxid och syre. Någonstans i bakgrunden vrålar Han att det inte är synd om mig, jag gör det med flit.

Jag tror jag har blivit galen. Jag är inte längre en människa, jag är en mekanisk mekanism som har översvämmats med rost; i en kemisk reaktion med omvärlden fräts det som är jag bort för alltid.  Klumpen i magen finns inte, för jag blundar hårt. Och jag låtsas att det här inte händer. Det här är inte mitt liv.

~ av S på december 18, 2009.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline, Poetic
Etiketter: Ångest, döma, ilska, kvinnomisshandel, liv, skam, skuld