Realitycheck / Är jag psykiskt misshandlad?
”Människor som blir utsatta för misshandel tvivlar ofta på att deras uppfattning och upplevelser är riktiga. Det beror på att misshandeln bryter ner ens självkänsla så att man till sist inte tror att det man ser, hör och känner är verkligt. Många misshandlare säger dessutom att partnern är tokig, psykiskt sjuk eller dum i huvudet för att få henne att tvivla på sig själv.”
Realitycheck (läs: ‘repetition’ eller ‘är jag psykiskt misshandlad?’)
* Ditt liv går ut på att försöka förstå vad han vill, hur du kan göra honom nöjd. (Mitt mission in life är att göra Honom glad och snäll, och absolut inte förarga.)
* Du vet inte riktigt vad som är trasigt i ert förhållande men du fortsätter försöka reparera det. (Förtydligande: JAG är fel i vårt förhållande, JAG försöker reparera och förändra MIG. Och tycker att det är helt rimligt.)
* Du försöker komma på hur du ska uppföra dig för att han ska behandla dig likadant som han behandlar andra människor. (Och det finns en mängd förhållningsregler att följa angående godtagbart uppförande, annars väntar skampålen bakom lykta dörrar.)
* Du känner dig ofta orolig och nedstämd. (Och äter jag någon av mina mediciner när ångesten brottar ner mig så blir Han jätte arg och säger att jag är helt jävla drogad, att Han lika gärna kan ta hem en alkoholist och umgås med då.)
* Du har svårt att göra upp planer, allt beror på hans skiftande humör. (Vill Han göra något på egen hand, då är jag också tillåten att roa mig ensam, annars väntar jag alert på direktiv för att stävja tillfälle för klander).
* Du drar dig undan från vänner och bekanta och skäms över hur du låter honom behandla dig.(Jag ljuger för alla konstant, vill inte göra mina få kvarvarande-nästan-vänner besvikna, eller höra deras dömande tillrättavisande om hur jag borde hantera situationen.)
(Värst var vad F skrev, efter att jag messat att jag inte orkade prata för jag var upptagen med att försöka att inte ta bort mig eller snitta fula jack i huden.Hon skrev att ‘alla har ett val, om du vill ta ditt liv eller skära dig så är det ditt val, dina egna beslut, du bestämmer själv hur du vill leva ditt liv’. Underbart, ännu en bekräftelse på att det här ÄR mitt fel, jag får ju FÖR FAN SKYLLA MIG SJÄLV. Jag har BESTÄMT att jag vill må så här.)
* Varje försök att reda ut problem med honom lämnar dig frustrerad med känslan av att ingenting är löst. (Och att allt är MITT fel)
* Det känns som om ni talar olika språk.
* Din självrespekt och tro på din förmåga har minskat betydligt. (Finns inte mer)
* Du känner dig illa till mods i hans sällskap men du älskar honom. (Jag är ju bara så rädd att göra någonting som ger Honom rätt att DÖMA mig, eller ännu värre, öppna ilskans gap och ramla ner i ångest utan slut, vilket föder än mer irritation och ilska)
* Du misstror din uppfattningsförmåga, ibland tvivlar du till och med på ditt förstånd. (Likt fångad i en lavin eller nedtryckt av en våldsint våg kan jag inte längre skilja på upp och ner, rätt och fel, rimligt och orimligt. Verkligheten är en illusion, mitt omdöme är inte kalibrerat med omgivningens, jag vandrar i en dimmig fantasi.)
* När han är trevlig så undrar du om du inbillat dig tidigare episoder då han behandlat dig illa. (Och alla andra säger att Han är så bra/trevlig/duktig, så då måste ju jag ha fel, eller hur?!)
* Du är alltid på din vakt så att du inte ska säga eller göra något fel, något som retar upp honom. (Men det hjälper inte, jag gör/är/säger/beter mig fel ändå, varje gång, alla gånger, alltid.)
* Du ältar era gräl om och om igen och försöker komma på vad som gått fel men hittar inget svar. (Vi grälar inte, Han grälar, jag ber om förlåt. Sedan spar jag fram Hans anklagelser och gör dom till mina.)
* Du är rädd för honom men får samvetskval för att du är det. (Jag är rädd för Hans ord. För Hans makt över min skuld och skam. För Hans skicklighet i att misshandla med stämband och tunga. Och får Han veta att jag räds detta så blir det än värre; det är patetiskt att Hans tjej inte vågar säga sanningen för hon är RÄDD. Och jag skäms än mer.)
* Du vantrivs med ditt liv men är säker på att du inte kan få det bättre. (Jag hatar att leva. Drömmar om döden leker bakom ögonlocket tusen gånger varje dag. Men jag är inte värd annat, och ingen kan någonsin älska mig för jag är en vidrig människa, och dessutom är Han den enda familj/släkt jag har i hela världen. Alla vänner är försvunna eller förskonade besväret att släpa på mina demoner. Pest eller kolera: jag väljer båda.)
* Du har tappat intresset för saker du tyckte om att göra förut. (En enkel ekvation. Det är bäst att inte göra någonting som kan göra Honom arg, irriterad eller fördömande.)
*Er relation slukar allt mer av din tid och energi. (Mina katter sover ensamma om natten och dagen, 23, 5 timmar om dygnet, och dom är inte välkomna i Hans hem, då klöser dom sönder Hans möbler. Han vill inte heller vara hos mig, jag har så äckligt och stökigt, men jag hinner aldrig städa för jag kan bara fara hem om Han ger sin tillåtelse, annars skiter jag i Honom och tänker bara på mig själv.Dessutom får jag inte komma för sent, på klockslaget ska jag vara där, annars skiter jag i Honom.)
*Du får stressymtom, t.ex sömnproblem, ångest, muskelvärk, huvudvärk, hjärtklappning. (Svårt att skilja sjukdomssymptom från stressymptom här. Men allt är mitt fel. Och hjärtat tickar snabbare när Han är i närheten och jag är osäker på vad jag har gjort den här gången.)
*Du känner att du egentligen inte vill gå hem på kvällen, du dröjer kvar på jobbet, sitter kvar i bilen. (Och gråter, våndas, räds, eller tycker synd om mig själv, som Han skulle ha förklarat det.)
*Ibland känner du dig totalt orkeslös, nästan apatisk. (Vad kom först; ankan eller ägget? Min psykiska problematik är värre än någonsin, jag är ett ett löv av glas som genom ett ögonkast eller en tvetydig mening förvandlas till ett moln av splitter.)
*Du har glömt bort vad som är viktigt för dig och vad du ville med ditt liv. (Jag vill ingenting.)
Fortsatt realitycheck ( Läs: vanliga drag hos den som misshandlar)
Får allt till sin egen fördel, även nackdelar
Saknar ånger och skuldkänslor (kan prata som om…)
Saknar helt intresse för de följder deras handlingar får för andra människor
Ser sig själva som överlägsna som har rätt att leva efter sina egna regler även om det skadar andra
Makt och kontroll över andra
Svårt att acceptera att andra har åsikter som skiljer sig från deras
Känner sig inte besvärade av sitt beteende
Överdriven syn på sitt eget värde och sin betydelse
Påstridig, trovärdig och vältalig
Labilt temprament, manupulativ och lögnaktig
Han ser inte sig som förövare utan som offer och kan därmed inte se vidden av sina handlingar och mönster.
”Vardagspsykopaten finns mitt ibland oss och det är svårt att upptäcka honom innan det är försent
En typ av män som misshandlar fysiskt och psykiskt har fått epitetet vardagspsykopat. Han finns mitt ibland oss, lever ett vanligt liv, och är ofta framgångsrik i sitt yrke. Han begår inte brott men hans anhöriga utsätts alltid för psykisk misshandel. Han kan konsten att väcka starka känslor hos sina kvinnor. Han är vältalig, charmig och romantisk när han har lust och elak och kontrollerande när andan faller på. Ena dagen bedyrar han sin kärlek, nästa blir hon lurad, bedragen, hotad eller misshandlad. Han spelar hjälplös och sårbar för att väcka medlidande och han uttrycker ofta vikten av att vara empatisk men är själv helt oförmögen att känna empati. Han klandrar andra för de beteenden som han själv har och han är i regel sjukligt svartsjuk.”
En dåres försvarstal / Varför stannar jag kvar? ( Om Han är så hemsk? Är Han verkligen det, jag kanske inbillar mig?)
Jo, för att Han är min familj, min trygghet, min stabilitet, solen runt vilken jag har min omloppsbana. Jag har ingen släkt, eller blodsbunden familj att tveklöst luta mig mot. Vänner har jag många och ytliga, men inte en enda har tillträde bakom kulisserna. Jag kan inte besvära någon annan, jag har inte råd att bli avvisad, och mina behov är så stora, mer än vad jag någonsin kan begära från en annan människa. Så jag väljer att stanna med den sämsta tänkbara tryggheten, hellre än att vackla runt i världen helt ensam, förhoppningsvis förvisad till institutioner och myndigheter som närmsta anhörig. (Och för att få hjälp och stöd från samhälle så måste man ju som bekant slåss för sin rätt, vilket man knappast kan förvänta sig att en ensam skadad människa utan stöd kan orka.)
Till sist irrar sig mina förvirrade tankat iväg på ett sorgset sidospår…
Jag har varit en naiv idealist som verkligen trodde att vårt samhälle kunde sörja för sina medborgare. Jag trodde att klassamhället var avskaffat och att solidaritet och jämställdhet var ledord för synen på individens rättigheter i dagens alla politiska inriktningar. Alla föds inte med samma förutsättningar, eller får liknande möjligheter i livets nätcasino, ändå trodde jag i min enfald att vi hade en lägsta nivå, ett skyddsnät, som hindrade de minst tursamma från att skiljas från de övriga massorna och rasa ner i skärselden. Jag hade fel. Jag hade fel.
Welcome to Borderline City! 
*kramar om*
Saknar dina kommentarer i min blogg =(
Saknar dig…
de e aldrig ditt fel. de e han/partners som manipulerar så att du tror attd e e ditt fel. de e hans fel.. och ja du har ett val. men inte mnnär man e under påverkan av andra. då e de jättesvårt stå emot. då föjler man bara med för att man hoppas att de blir bättre då, kanske allt ordnar sig bättre då?! .. sluta anklaga dig själv. de e inte ditt fel som sagt. men skuta aldrig tro på hoppet.. och ja, om du kommer fram till den punkten, vilket jag hoppas du gör, att nu, får de vara nog, att du e mer värd än honom, så att du flyttar från honom. du e värd bättre än han.. sluta inte tro på dig själv. alltså jag k’nner inte dig, men har vart med om liknande.. tro, hopp.. och drömmar, de e det som driver mig.. Kram
Kan man känna igen sig bättre…
Det finns så mycket jag vill säga dig. Så mycket som jag är rädd bara skulle falla platt, låta som lögner. Vill berätta, förklara, försöka förstå. Blöd med mig. Kom in till mig. Lämna ett avtryck. Hur når jag dig där ingen annan läser? Lämna en adress, eller be om min.
Kram i natten
Jag känner igen mig så sjukt mycket. Det tog många år innan jag förstod att jag ständigt blev utnyttjad och manipulerad. Att personen jag verkligen älskar och respekterar så djupt, är en psykopat, det är lätt att förneka. Jag kan fortfarande inte tro annat än att det är jag är fel och gör fel. Jag har så dålig självkänsla, han har brytit ner mig bit för bit, men jag älskar ju honom.. Min dröm i livet, min högsta ambition är fortfarande att göra honom till lags och göra honom stolt, fastän jag på senare tid upptäckt att jag faktiskt har andra drömmar som bara glömts bort. Det är så svårt att bygga upp allt igen. Jag vill inte lämna honom. Men han klagar på mig och säger att jag fejkar mina humörssvängningar och psykiska ohälsa. Hur kan jag bli frisk, om han gör mig sjuk och jag inte vill lämna honom?
Jag känner igen så mycket i dina inlägg. Men jag har ingen diagnos. Är bara 15. Kan man ens lida av emotionellt instabil personlighetstörning då?
Hej. Suttit och läst lite i din blogg nu & jag känner igen mig så mycket eftersom att jag själv har borderline.
Fortsätt att Kämpa 🙂
”katterna sover ensamma hemma 23,5 timmar om dagen”. fy FAN. sluta tyck synd om dig själv för fan. åk hem till dina katter istället eller se till att ge dem ett värdigt liv i ett annat hem istället. jävla idiot.
Jag tror inte att det är så enkelt som att ”sluta tyck synd om dig själv”. Det finns ett uttryck som heter nåt i stil med ”du kan inte döma mig förrän du gått en mil i mina skor”.
Jag har varit drabbad av en psykopat men fick till slut nog. Det har tagit flera år att reparera min självbild och den är ännu inte färdig på långa vägar.
Jag läste Eva Rusz bok ”Är du gift men psykopat” när det gått en tid och hennes ord gjorde det hela glasklart vad det handlat om. Jag hade inte fattat att han var en psykopat förrän efteråt.
Psykopaterna finns runt omkring oss och tjusar lätt vem som helst som de bestämt sig för att tjusa. Och på en hundradels sekund kan de bli till det ondaste av onda.
Jag hoppas verkligen du kommer ur det destrutiva förhållandet som du logiskt vet kommer att knäcka dig på sätt du ännu inte har en aning om, det är nämligen psykopatens mål.
Du skriver bättre än de allra flesta och skulle lätt kunna ge ut en bok imorgon.
Försök hitta andra vägar när du inte mår så himla dåligt.
Snälla du, måste säga att du har annan trygghet, jag lovar, och får du inte kan jag hjälpa dig att kräva den.Det spelar ingen roll du är ensam, så länge du har det riktiga stödet på professionell nivå som kommer stärka dig själv så pass mycket att du ska klara av att må bra utan någon annans trygghet än din egen. Jag mår skit dåligt nu, därför är det är så sjukt det du pratar om nu. Just nu har jag lämnat min ”trygghet” och känner att jag tar mitt liv närsomhelst. Jag saknar jag plågas och lider med och utan honom. Det har kommit till den punkt att jag vet att det inte funkar. jag e nog bara i någon reaktionsfas just nu eftersomatt jag förvirrad, ibland okej och stark, men faller pladask och funderar på allvar hur jag skata mitt liv på minsst plågsama vis. Visserligen är det något av det vardagliga i mitt liv, med eller utan honom, så därför har jag börjat tvivla på min egen roll i denhär psykiska leken, jag är säker på att min trygghet misshandlade mig psyskiskt, men jag börjar undra om jag kanske gjort det mot honom med… Kontakta gärna mig per mail, jag lovar att det finns ordentlig hjlp och få, och för första gången i mitt liv har jag fått hoppet att bli bra igen trots min sorg nu och trots min ångestsyndrom bipoläritet typ 2, dystemi, melankoli, u name it. Ge det en chans, låt mig få visa vägen till det som kanske kmr rädda mitt liv (jag hoppas det iaf just nu och känner att det kanske kommer losas denna gång. Och det märker väl du sen om det hjälpte och jag finns kvar lr ej. HAHA jag förstår är meddig, jaghoppas bara när ja ser lite ljus i mörkret att jag kan sprida det. Vänliga hälsningar
munspray: hade det varit så att hon varit den enda som farit illa av den uppenbart störda man så hade det varit en sak. vill man som enda berörd stanna kvar i ett misshandelsförhållande skiter jag i det. men när man har djur eller barn som far illa så ser jag det som att man är automatiskt delaktig i det med sin passivitet.
Jacqueline: Ditt resonemang och dina åsikter vill jag påstå är helt irrelevanta och så ogenomtänkta att jag tvingas fråga: Har du tagit din medicin? Det KAN ju vara så att 23.5 timmar/dygm är jämförbart med att nån annan sett en film ”säkert tusen gånger”. Och när vi ändå är på denna nivån så vill jag påminna att kater ju faktiskt ändå har nio liv… då får man försumma dom iaf ett av dom liven för att rädda sitt eget…. Vi vanliga människor har bara ett….