Jag är bara fel

Klockans visare rör sig, solen smyger över himmelshelvetet och jag följer med i vardaglighetens nycker. Upp, jobba, sova, äta, duscha, diska, sova, sova, jobba, äta. Och tårarna halkar nedför kinderna med tätare intervaller. Ingen människa kan göra så mycket fel som jag, vara så mycket fel som jag. Jag jobbar med nedböjt huvud och gömmer tårarna under smuts och damm. Så jag försöker förbättra, förbättra om, förbättra igen. förbättra mer. Förändra. Lämnar över hela min vilja och försöker igen. Men jag blir aldrig rätt. Jag är bara fel.

 

En medicinsk version av Dr Jekyll & Mr Hyde. Om än i modernare tappning och av kvinnligt format. Övertygat utstrålar jag en briljant, men ack så förfalskad, social kompetens. Min utsida hycklar i all dess påklistrade självkänsla,här håller man ryggen rak bara så länge publiken finns kvar. Jag låser omsorgsfullt dörren som leder till källarens monster och skuttar självklart fram i vardagen med outtröttligt engagemang och sprudlande glädje.

På andras linser personifierar jag levnadsglädje, ohejdbar pratsamhet och en aning överaktivitet. På sin höjd kan ADHD-varning utfärdas eller ett  ”vara tyst-problem” konstateras. Jag är den som ger svar på tal, med välsmord munverksamhet och en bitande träffsäkerhet. Jag tål att bli emot sagd, jag tål att skämtas med.

Det är därför få förunnat att få se den karakteristiska Sara-skuttigheten drivas på porten. Att förskräckt få skåda mina vanligtvis nyfikna ögon istället uppspärrade i panisk skräck. En bortbyting, ålande på golvet i vansinne med döden över bröstet och stämbanden vrålande i maximala möjliga tonvidd, inkletad i snor och slem. Men det är jag, mitt psykiskt söndertrasade alter ego.

Fast än det verkar osannolikt så finns det där, det hotade och skadade vilda djuret som skenar i mitt bröst. Och mina finurliga ögon kan på ett ögonblick förvandlas till svart hat allt emedan min kropp går till vild attack mot sig själv, i besinningslöst våld i ett desperat försök att tysta skammen som skriker i öronen.

Och hur många kan egentligen ana det antal tunna linjära spår som min hud stoltserar med, eller att mina blånader och skrubbsår inte anskaffats i klumpighetens namn. Inte heller skulle någon tro mig om jag delade med mig av tankarna som rasar omkring under hjässan i ljusets hastighet; där slutsatser dras bortom rimlighet och förnuft, där surrealismen är verklighet.

Det är min dubbelnatur, som ständigt hotar att kasta mig in i vansinnighetens smärta. En förvandling som kan ske blixtsnabbt, vid rätt förutsättningar för sårbarhet och omgivningens struktur. Jag vandrar omkring i livet som ett förklätt sprängämne, var steg kan utlösa den detonation som låter smärtan explodera i sin fullkomlighet.

 

Och det kan ingen få veta. Trots att sanningen sipprar fram genom sprickor i huden. Ingen kan få veta. Ingen kan få se. För ingen skulle förstå. (Döm mig inte, snälla, döm mig inte!)

~ av babyborderline på november 24, 2009.

9 svar to “Jag är bara fel”

  1. Tänker på dig gumman… *kramar*

  2. Om jag visste vem du var på riktigt så skulle jag skicka en enorm bukett med blommor till dig, inte för att det hjälper på riktigt ett endaste dugg, men för att trösta. Kolla in min sida på detta inlägg. http://tappaintehoppet.blogspot.com/2009/11/blommor-till-en-cybervan.html

  3. Du skriver så vackert om dina plågor…
    Och det där med påklistrat känner jag mycket väl igen.

    Kram, Eriiza

  4. Du vet att du aldrig gör fel du e ju världens bästa älva. För mig kan du aldrig göra fel. Du e ju fantastisk. Vet att du har ett helvete och vet att jag e kass som ej kan vara mer där för dig. Men jag hoppas att du aldrig glömmer att du är min bästa vän och min tvillingsyster. Och jag finns här vare sig du vill eller inte. Även om vi inte pratar så mycket nu eller ses. Jag står vid din sida. DU ÄR ALDRIG ENSAM. Glöm ej d.

  5. There’s so much more about you that you never let them see
    You turned away
    But not to me
    And I know how they tried to take you
    Held you up and meant to break you down
    But you can’t be

    For so long I tried to reach you
    I know I’m almost there
    I’m close enough for you to see

    That you’ve been hiding in the shadows
    Have you forgotten how we used to dream
    well let me remind you
    The light doesn’t blind you at all
    It just helps you see
    Can you see

    Yeah you have become
    Yeah you have become beautiful

    And I feel all the pain inside
    And everything you’ve been denied you feel
    It’s all you feel

    You’ve been hiding in the shadows
    Have you forgotten how we used to dream
    WELL Let me remind you
    The light doesn’t blind you at all
    It JUST helps you see
    Can you see

  6. Men jag som träffar dig då och då – och läser din blogg – vet allt detta om dig och tycker fortfarande att du är bland de mest genuina människor jag känner. Thåströms ”det är ni som är dom konstiga” har sällan passat bättre. Men det gör ont i mig att det gör ont i dig. Du har så mycket att ge bara du får chansen, hälsar din vän från norr.

  7. hej ..jag är en av dom få killar som har hamnat i boderline facket och inte adhd…känner igen mej i det du skriver…såsom jag skrivit det själv….

  8. fin blogg.. den här ska jag följa. kram sophie

  9. Du skriver verkligen fantastiskt. Jag känner igen mig precis. Önskar att jag hade några helande ord att skriva till dig men jag tror tyvärr inte att jag har det. Jag sänder en kram från mitt söndriga hjärta till ditt söndriga hjärta. -kram-

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: