Verkligheten dold i en illa konstruerad metafor

Sanningen förtigs längst in bakom meningarnas syntax. Mellan raderna ruvar particklar av en faktiskhet som vägrar acceptera bakbundenhet och munkavle. Konsten är att skyla det som inte får synas med förvirrande metaforer och oändligt tolkningsbara allegorier.

 

Faktum är att jag i mitt föregående inlägg inte enbart använde metaforer och bildliga uttryck, utan också en näve realitet. Svullnaden i ansiktet har dämpats och mina ytliga hematom tycks ha övergett impulsen att variera sig efter färgskalans ordning. De veneriska revorna har sedan länge koagulerat och behöver inte längre döljas under tejp och kompresser. Verkligheten dold i en illa konstruerad metafor.

Och jag befarar min egen galenhet. Räds vidden av mina åkommor. Jag är snart tjugoåtta år. Inuti bröstet bankar ett tonårshjärta, ledsna hundögon som tigger ”älska mig, älska mig, älska mig!” Medveten om omgivningens mognad- och avsaknaden av min egen. Det var inte så här jag hade föreställt mig mitt liv. Jag är ett barn i gränslandet till vuxendom, inkapabel att ta ta det sista, livsavgörande steget. Maktlöst bojad i känslornas diktatur. Ofrivilligt styrd av hastiga impulser och en het önskan större än allt; att få lindas in i trygghetens villkorslösa kärlek.

 

Har besökt min nya terapeut igen. Och faktiskt, jag är nödd att erkänna, hon verkar vara skitbra. Ett guldkorn. Men, jag är ju bara så jävla rädd att inte ens hon kan hjälpa mig. Och concertan, vilken dock är under upptrappning, tycks endast ha återväckt min ilskna desperation och gett ångesten mer emfas än vad jag trodde var möjligt. Jag fruktade för mitt liv under veckan, oförmögen att hantera möten med andra människor förvanskades mitt samröre med omgivningen till en oupphörlig attack från alla håll. Jag föll konstant, minsta andetag stormade våldsamt omkull mig. Men jag överlevde, som vanligt, och nu, äntligen, har ångestmolnen lättat något. Och jag hoppas, hoppas att concertan verkligen kommer att hjälpa, att min terapeut kommer att hjälpa och jag hoppas att jag kan få lite vind i seglen igen.

~ av babyborderline på november 8, 2009.

2 svar to “Verkligheten dold i en illa konstruerad metafor”

  1. Håller en tumme för detta. Kram

  2. Kämpa kvar dig, det kommer alltid att gå skit, men på något sätt finns det till sist saker som går lite uppåt.. =)

    MvH Eriiza

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: