En ensam fågel
Försöker förvillad anpassa mig till en verklighet jag förtvivlat gärna vill vara en del av. En stor klotformad boll pressar sig emot ett trångt fyrkantigt hål. Snubblar, ramlar, begriper. Livets och varandets spelregler glider mig ur händerna, helt enligt alla universums logiska formler. Ett gyllene snitt utan guldglans, ett ensamt sandkorn i oändlig rymd.
Tillåter jag andra att trampa på mig, eller gör dem det ändå?
Deras skratt överöser mina öron, i fantasin låtsas jag inte om det. Jag kan höra deras högljudda tankar bakom ryggen. En varg i fårens trygga hage, en höna som är täckt av svart sot. Jag knyter mina vingar bakom ryggen så hårt jag kan, allt för att passa in.
Ett hjärta fyllt av välvilja, en själ färgad av sorg. En flyttfågel som har förlorat sin destination inför den annalkande vintern. Bildar en ensam parad högt upp på ett övergivet tak under snöflingornas obarmhärtiga invasion. Ensam. Förvirrad. Det är så kallt om små trötta fågelben. Vill somna in, med drömmar om behaglig sand och solens smekande fingertoppar i fjädrarna.
Welcome to Borderline City! 
Hejsan, kikar in här
hur mår du ??
ta hand om dig, massor med kramar
kram kram kram kram
det var länge sen, jag har benso i mina vener nu och livet känn sokej igen.. synd att det inte finns sånna snabba lösningar för dig =(
Åh jag önskar att jag kunde ge dig ett par värmande små byxor som passar till kalla fågelben! Du är inte ensam, tänker på dig.. Kram!