Svedd av besvikelse och av sorg

Det kommer alltid ikapp till slut. Hon springer. Springer till längre bort, men det kommer ifatt. Och längs med benet rinner det våta, klibbiga, i strida strömmar. Färgar, missfärgar, blöter ned. Och hon dunkar huvudet i tapeten, om och om igen. Lämnar fula märken i panna och vägg. Hon hatar sig, hon hatar sig. Hon ska flytta, flytta bort. Fortsätta springa tills hon blir fri.

Och det smärtar, blöder, sprutar något så förbannat. Mörkrött, vinrött, blodrött. Vått, klibbigt, argsint. Knivskarpa fåror fyllda av senor och brosk. Sår ackompanjerade av hjärtslag som pumpar ut all instängd smärta. Vansinne blandat med naken panik, förstorade pupiller i vanmakt, fumlar efter tystnad. Hon skriker ut sin instängdhet och oförmögenhet, förbannar situation efter situation.

Sedan hjälplöst liten och svag, famlar efter kontrollen medan tiden är ur led. Ett finger i kläm, en tand utslagen ur en stängd mun. Längtar, gråter, ylar. Spottar blod och obesvarad ömhet. Klockans visare tvingar sig varv efter varv medan hon desperat söker efter lösningen djupt ner i sedan länge tomma vinflaskor. Bara bottnen är kvar, och speglar omvärlden frostigt blå. Påminner om minnen som är sedan länge begravda. Gräver upp, tvingar fram. Sådant som är glömt men inte förlåtet.

Insikt efter insikt, som slag över mun och kind. Ett brutalt uppvaknande ur en inbilllad dröm, med en mun full av sand och grus. En verklighet som hon inte trodde existerade, ramlade ner över en tunn nacke och knäckte sånär halskotorna itu. En vikt på smala axlar, tyngre än vad som kan bäras, ben som darrar av ansträngning och adrenalin. En kropp redo för kollaps och uppror. Ett sinne redo för avsked och tystnad.

Men mest av allt en oförmögenhet att hantera livets ordinära motgångar. En trasig, dåligt lappad, själ i vild brand. Svedd av besvikelse och av sorg.