Släpp, släpp, släpp

Fyller min tillvaro med människor, berusningar och tillfälliga skratt. Springer från ensamheten i vingligt höga klackar, men den kommer ifatt, alltid ifatt. Försöker förtvivlat sms:a bort ångesten, som kryper upp längs med husväggen och sipprar in under dörren, men får inga svar. Som om svar skulle hjälpa. Vägrar att slå mig till ro tillsammans med mig själv, lyssnar istället på tankarna i min hjärna som ljuger. Säg att allt blir bra, snälla, säg att allt blir bra.

Han. Han är navet, kring vilket jag har snurrat miljontals varv.  Runt, runt kring min världsbild, min sanning. Men nu har solen brunnit ut. Jag har förskjutit maktbalansen rejält. Satt ner en fot, slagit en förtvivlad knytnäve i bordet. Han kallade mig ”jävla fitta”. Han var full, givetvis. Jag lade på luren. Han skickade sms, säkert ett tjogotal, därdet stod att jag sög av andra, var en feg satan osv. Sedan var det tyst, innan nästa tjugotal sms började ramla in, nu med ett annat budskap. Han bad om förlåt för allt, han skulle söka hjälp, han älskar mig. Jag svarade inte.

Och jag spelar Hans smutsiga spel. Nu är Han i underläge, Han är rädd, rädd att förlora. Och jag står på toppen. Min hårda sula mot Hans nakna bröst. Men om jag visar mig det minsta svag så  kastar Han sig över mig. Han är ett rovdjur, Han vädrar blod. Han gör allt för att vända situationen till sin fördel, gärna med icke rumsrena metoder. Men jag vill inte spela Hans spel, jag vill inte vinna, för här finns varken vinnare eller förlorare, bara en massa jävla smärta.

Och jag är rädd nu. Att han ska bli arg igen. Att Han ska hitta någonting att vara arg på. Att jag har gjort något fel. Jag har varit ute både fredag och lördag, jag har druckit, jag har dansat, jag har skrattat, jag har känt mig fri. Nu står det mig upp i halsen. Han kommer att bli arg. Jag kommer på något sätt att få betala för att jag är en jävla hemsk människa. För jag hoppas ju, hoppas att Han ska bli hel och snäll. Min alkoholist. Jag måste släppa taget, men mina fingrar vägrar krampaktigt att lätta på anspänningen. Jag bänder upp dom, en och en. Släpp, släpp, släpp!

~ av babyborderline på juni 14, 2009.

4 svar to “Släpp, släpp, släpp”

  1. Massor av stärkande stark styrka skickar jag till dig.

    Och du – glöm inte, inget är rätt, inget är fel. Du får ångra, ändra, tveka, vara stark, vara svag, vara liten, vara stor, ombestämma och bestämma igen.

    Det är du som är du. Och ingen kan säga åt dig hur du ska känna eller tycka. För det vet bara du. Och att känna eller tycka ingenting alls eller tvåhundramiljarder saker är helt okej.

    Värme
    a.

  2. Sjukt va jag känner igen allt detta i min fd.
    Dom är sjukt lika…
    Jag kom ifrån, det kan du oxå.
    Du klarar det!
    Kan jag så kan du…

    Kram

  3. Skickar en mycket varm tanke! Kämpa på!

  4. Tänkte ge dig lite annat att fundera på. Jag har en utmaning till dig på min blogg. Bara om du vill. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: