Tvivel
Jag har börjat skörda frön av tvivel. Små, små gröna skott spretar upp ur beslutsamhetens hårda yta. Hotar att spräcka, söndra, underminera mina tysta tankar, planeterar in ogräs i min hjärna. Förnuftet som nyss var så klart är nu halvsuddigt och allt svårare att finna. Jag som trodde att jag hade handlat rätt och riktigt, med sanningen på min sida. Nu är jag osäker. Men det är bara ord, ord, ord. Meningar fyllda av ord som blir meningslösa om man plockar isär och itu. Men ändå, tvivlet gror i mellanrummen mellan orden, outtalade undertexter som alla utom jag klarar av att tyda. Ett hemligt språk. Hans hemliga språk.
I mina tankar; Han vandrar fortfarande. Får ingen ro, en osalig ande, kan inte begravas ännu. Sorgen som ruvar, ogripbar, fragil, böljar som en gardin i ett öppet fönster en ljum sommarnatt. Förnekelsen, så uppenbar, oundviklig, en ihållande stank av ruttet i mina näsborrar, den är ett kadaver i upplösning. Jag lurar mig själv för att undkomma sorgen och smärtan. Tror, tror att det ska ske en förändring, att ett avslut ska bli en omstart. Eller en vänskap. Eller ett annat slut, ett bättre.
Jag frestas att tro på Hans ord, Han kastar dem så skickligt, van att tränga in mig i hörn. Och jag vacklar, väljer tystnaden framför förnuft. Fylld av impulser att kasta mig framför Hans fötter, ligga platt som en matta och vänta på Hans steg.
Varje ord får en ny innebörd när de tolkas av Honom. Han kan dessutom se in i min själ och tyda mina tunnaste tankar. Jag ljuger fastän jag talar sanning, jag ljuger fastän jag inte vet om det själv. Han ber mig om makt, makt att förfoga över, makt att styra. Han ber mig om min vilja, mina innersta tankar, min essens. Hans öppna händer, jag kan inte lägga mig där igen. Men om jag ändå hade varit annorlunda, då, då hade allt varit bra. Om jag bara kunde bete mig. Om jag bara kunde förstå Honom. Hans behov. Hans känslor. Om jag bara kunde uppslukas av Honom, låta Honom sluka mig hel med hull och hår, ja då. Ja, då hade allt varit annorlunda.
Om jag bara vore beredd att bli uppäten…
Welcome to Borderline City! 
Fall inte dit igen!
Jag vet precis vad du menar i all din flummiga text.
Jag har varit där.
Hans ord är INTE sanningen.
Hans vilja och åsikter är inte rätt.
Det är DU som gäller, sluta tvivla på dig själv.
Tro inte att HAN är ett lexikon för rätt och fel.
Lita på DIG SJÄLV!
Tusen tack för din kommentar med värmande ord! Kram
Att hitta sig själv är det svåraste som finns, men värt all möda. Tro på en gammal vis tant! 🙂
Tack för kommentaren.
Har följt din blogg ett tag. <:
Håller med om vad du sa om min bloggrubrik.
Har den också pga alla kommentarer jag har fått, folk som har klagat. Att det är mig det handlar om, inte om vad dom tycker.
Haha, ganska svamligt här med.
Men, hej på dig med. :*
Jag läser ofta din blogg och tycker att du har ett vackert sätt att uttrycka dig på trots att det är svår smärta som du beskriver. Du verkar besitta så mycket fina känslor och stor klokskap. Lita till dig själv.
Vill tacka för din kommentar på min blogg. Medberoendets kraft ska man verkligen inte underskatta… Jag är mitt uppe i en Mbt-behandling och bröt upp min dåliga relation med min pojkvän idag. Det blåser förändringens vindar i mitt liv just nu…
Varm kram! S
fall inte. jag vet att du klarar att låta bli, klarar att vara själv, klarar att vara dig själv. för du kommer hitta dig. och du har all min kärlek.
Nu vill jag vara så där kliniskt praktisk: Att tvivla över om man gör rätt är att kritiskt granska sitt beslut.
Jag förtjusas, ja verkligen bedåras av ditt sätt att uttrycka dig!
Ja, visst är det näst intill olidligt njutningsfullt att känna att ”det aldrig är försent att ge upp” 😉 Och om man inte vågar tvivla, hur ska man då kunna förstå och känna skillnaden?
Med var man lägger sin prio på VAD man ska ge upp, menar jag.
”följer intresserad dina kapitel 😉 ”