På kemiska vingar
Högt upp över himlen på kemiska vingar. En vind, och röken mot min kind. Kisar, blundar, flaxar till, vingliga vingslag utan luftmotstånd, jag flyger, ovan mark, ovan tid.
Jag behöver ingen hjälp av syntetiska impulser för att lyfta, jag lyfter ändå. In i inuti, en annan värld. All smutsen smetas bort från min lins, verkligeheten blir klar och ren. Armar och ben blir ett trassel av fumligt synkroniserade nervimpulser. Jag flätar mitt inre, samman till en rosett av glöd och kol. Det är jag men ändå inte alls. Någon annan, en förfinad kopia av ett blekt original. Kokar av liv och oskuldsfull vilja. Nu är jag här, dit ingen kan nå. Osårbar. Ofelbar. Ofattbar.
Framåt genom snår och fuktig myr. Framåt. Inte stanna upp, ingen blick över axeln nu. Jag är på väg, en ny stig, ett nytt liv. Jag lagar ett trasigt hjärta med lim så att det inte ska spricka. Jag lagar ett trasigt hjärta med lim för att bli lycklig.
Welcome to Borderline City! 
Jo, det är ju det, men till slut blir det bättre och bätrte för varje dag.
Jag tänkte köpa en spikmatta nu i veckan faktiskt. JAg testade att stå på en i lördags, och jag tror aldrig mina fötter mått så bra. Det återstår väl att se om det funkar lika bra för ryggen 🙂
Du skriver så otroligt bra! Berörande som sate!