Alla undertryckta känslor

Så hann Den ikapp mig. Smög sig sakta på bakifrån, spurtade, fällde släpade mina tänder i det kantiga gruset. Backlash. Flash, minnesbild, flash, minnesbild. En egen diaprojektor inuti mitt huvud. Spelar ett bildspel ingen vill se. Ångesten skrattar, hånar, grinar mot mig. Jag kan känna dess fräna andedräkt mot mitt ansikte, ser rester av köttslamsor på spretiga tänder. Med full kraft, all världens smärta och sorg landar i mitt bröst. Som en gigantisk emotionell hjärtattack. Formar orden i min gom, stretar emot, biter ett jack i min tunga så att rännilar av blod letar sig ned för hakan. Iskall insikt.

HAN ÄR BORTA! Jag har kastat bort Honom. Gårdagens skrynkliga tidning i en offentlig papperskorg.

Förra gången jag sökte trassla upp mitt garnnystans härvor genom att slita mig lös gjorde jag det så som man rycker ett plåster fastkletat i hud och hår. Ett enda snabbt ryck. Svisch. Kastade mig handlöst ut i det liv som tycktes ha gått mig förlorat. Dansade gatan ner, telefonen brände i min hand, ett icke-utsuddbart leende på torra läppar, så mycket att ta igen.

Den här gången är det annorlunda. Jag är inte huvudlös eller handlös. Jag är samlad, lugn, förtvivlad. Känner på sorgens vallande vågor som pulserar genom min kropp. Medveten om att bara jag står ut så går det över, snart, senare. Likväl övertygad om att falla stel och kall ned precis i detta nu om jag inte får höra Hans röst. Medan den sköljer över mig igen. Den fuktiga, intensiva, kladdiga, röda, självklara smärtan i bröstet. Magen. Hjärtat.

Och sorgen är så stark, solid. Inte outhärdlig som ångesten utan precis under gränsen till livrädsla. Ihållande. Jag som aldrig, aldrig väter andra med beska droppar från mitt inre, med undantag i vilda ångestattacker, överväldigad av tron att styrka är att aldrig visa sig svag, låter nu salthaltiga kroppsvätskor ihärdigt droppa vind för våg. Allting kan härledas till sorg och resulterar i strida strömmar av snor och tårar; ett tv-program, en sång, en tanke, en känsla, en människa. Inte bara sorgen över att en kärleksepok är över, utan sorgen över allt. All sorg som aldrig fått finnas inuti har flyttat in, skriker på uppmärksamhet.

Härdar stoiskt ut den första ensamma natten, nästa likaså. Tuggar benso, ångest och smärta medan jag plågar musklerna med fysisk smärta. Tårarna flockas över kinderna medan jag lyfter mina järnklumpar upp, upp. Blodådror som sväller och klagar, mjölksyra i var liten muskelgrupp, en immig hinna av svett över min hud. Försöker ilsket tvinga sorgen och smärtan på flykten, väntar på tröttheten, frånvaron av allt, mental utmattning genom fysiskt självplågeri. Tills världen försvinner i ett töcken av mina egna bultande hjärtslag.

  

Fortfarande, när jag vaknar igen, så finns de där igen. Alla undertryckta känslor. Tävlar om att bubbla upp till ytan samtidigt. Som om de äntligen hittat ett hål, en utväg, ur vilken de väller fram likt ett stim av hungriga fiskar. Det finns ingen början, inget slut, bara miljoners miljoner av glansiga fjäll som dansar fram, likt en enda oändlig, pulserande kropp. Och jag tvingar mig att stanna, betraktar forsen av mitt innersta. Låter alla silverfiskar simma förbi. Lyssnar. Känner.

~ av babyborderline på juni 3, 2009.

7 svar to “Alla undertryckta känslor”

  1. Å vad dina texter berör.

  2. du är så otroligt fin!

  3. hang in there.

  4. ”Och jag tvingar mig att stanna, betraktar forsen av mitt innersta. Låter alla silverfiskar simma förbi. Lyssnar. Känner.”

    Så starkt och skört.

    All min värme till dig.

    a.

  5. Du skriver fantastiskt!

  6. Åh gumman! Klarade du det till slu?
    Jag finns här.
    Var borta ett tag pga av datorn byttes ut, ut med det gamla och med det nya.
    Här är jag igen!
    *kramar*

  7. Tack för din kommentar, små ord kan trots allt göra stor skillnad ibland. Jag har ett antal gånger under flera år försökt släppa ut mina känslor då ingen ser, jag har skrikit och slagit och skadat mig själv, och jag vet ju att anledningen till att jag känner mig tom är för att under den där tomma känslan vilar ångesten och tårarna och smärtan, och jag orkar inte med den nu.

    Du är oerhört stark som vågar säga ifrån, oavsett om du tycker att du är det eller inte, beundrar dig ändlöst för det.
    Man måste nog fortsätta kämpa för det som känns rätt innerst inne för att det ska kunna vara rätt.
    Du kommer att ta dig igenom det här!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: