Förskjutning av maktbalansen
Tänk om vi hade vetat att vi skulle göra oss illa på varann. Att vi var som två vassa knivar som skulle snitta upp prydliga snittytor i varandras själar och lämna innehållet att rinna ut på asfalten. Tänk om vi hade vetat.
Han har spelar fortfarande fult. Slår under bältet. Håller fast när domaren inte ser. Skjuter, utan att tveka, pucken där skydden inte täcker och lämnar färgglada blåmärken som pryder huden i veckor efteråt. Gläds över vinster med hjälp av fusk. Skrattar åt en armbåde i magen.
Ibland tror jag att Han är djävulen personifierad, komplett med eldgaffel och stickig svans. Men det är bara ilskan som rinner i Hans ådror och färgar Hans blod svart och ruttet. Ilskan som långsamt sipprar in i varje liten cell och smittar allt som är friskt med illaluktande argsinthet. Han har blivit dess slav. Går i vredens ledband, i koppel av vassa nitar, ständigt redo att hugga alla som skulle vilja närma sig för att klappa. Det är med sorg i blicken jag betraktar Hans vilda utfall, medveten om min maktlöshet.
Det ligger förändring i luften. Jag kan vädra en doft av syren och molnen är på väg bort över himlen. Någonting har börjat växa inuti, ett fragment av en känsla, det första ordet i en tanke som nyss formulerats. En förskjutning av maktbalansen har påbörjats, olidligt långsamt förflyttas tyngden åt motsatt håll, centimeter för centimeter.
Welcome to Borderline City! 
gud, du skriver så otroligt vackert, man blir verkligen berörd av dina ord. Det måste finnas ett ljus i slutet av tunneln, även om tunneln är lång och snårig, eller hur?
Jag tror att du kommer att klara det.
Jag håller med ovanstående om att du skriver väldigt vackert. Jag hoppas och tror att allt ska ordna sig för dig. Glöm inte att han har en sjukdom och den kan bara han själv bota (om även med professionell hjälp), likväl som att han inte kan bota dig. Du kommer ju aldrig kunna stötta honom så länge han drar med dig i fallet. Tänker på dig. Kram.
du är så himla bra, jag tror på dig. vet att du klarar allt. kramar och kärlek.
Dina ord smärtar och berör. Tack för att du finns!
Hej.
Är det okej om jag länkar till din blogg? Tycker att den är värd att läsas. Och tack för komentaren.
Kära Sara! Du har redan hört det av andra, men jag måste bara säga det oxå, Gud vad bra du skriver!!! Dina texter är rena poesin! Även om det är en smärtsam poesi!! Har du gett ut en bok? Den vill jag köpa i så fall!:) många Goa kramar, Anna