Medberoende? Vem? Jag?

Igen. Insikt. KAABOM!

Jag hade ju förstått. Förstått att Hans alkoholhaltiga problem varit till misär för oss båda. Jag var ju inte helt jävla blind och döv när allt kom omkring, bara lite lagomt lomhörd och halvkisande, fegt målandes på en egen, alternativ, verklighet som gick i rosa och ljusgult. Dessutom hade jag ju alla mina egna diagnoser att brottas med mest som oftast. Men jag tog ju Honom tillbaka, eller tog och tog, plötsligt bodde vi under samma tak igen en dag, efter att Han skyndat till min räddning efter en obehaglig nära-självdöden-situation. Tillbaka hamnade vi dock, stampandes på exakt samma ställe som innan jag bröt mig loss. Enda skillnaden är att Han tycker att Han har erkänt sina problem, dock absolut inte för offentligheten eller någon Han känner, och försöker att sluta med att fylla sitt blod med promille om helgerna. Och jag ramlar allt värre ner, ner, ner i djupet av bläcksvart ångest och skärande smärta, anklagar mina ruskiga diagnoser och skriker mot sjukvården efter hjälp, lindring, stöd, whatever.

Men så fick jag ett mejl, av en otroligt klok person som tagit sig an den kluriga uppgiften att trassla lite i min ångest och uppgivenhet. I detta mejl nämnde avsändaren ordet ”medberoende”, vilket jag i och för sig stött på lite här och där i mina snabbstudier av alkoholism och beroende osv. men aldrig kollat upp närmare. Din situation som medberoende är förmodligen det som är mest förödande för dig pga dina diagnoser” läste jag i mejlet och kände hur jag frös fast i stolen. Så självklart. Så givet. Bara för att Han inte dricker på ett par helger betyder inte att Han har slutat vara alkoholist. Lika lite innebär det att jag slutat att vara medberoende. (Aha! Medberoende, är det det jag är?!) Det här handlar om inlärda beteenden och handlingar som aktivt måste spåras upp och försöka medvetenadegöras för att kunna nå något nytt och färskt. Och med tanke på min psykiska problematiska problematik så torde det väl vara hyfsat givet att ett medberoende nog inte är till fördel för mig i kampen mot smärtan och själen.

Så jag surfade iväg från min mailbox snabbare än kvickt, jagandes essensen av medberoendet, med en vilja som brann av iver att förstå vad det är jag fastnat i egentligen. (Förutom att jag har kravlat mig upp till hypomani också, dagen till ära.)

 

Några symptom på medberoende jag saxat från diverse sidor på nätet:

Oroa dig för allt – även sånt som du inte har kontroll över. (Bara Han inte blir arg, bara Han inte blir arg, bara…)

Vid konflikter – erkänn att det var ditt fel – även om det inte var det. (Vaddå? det ÄR ju ALLTID mitt fel?)

Låtsas inte om dina negativa känslor, som ilska, rädsla eller sorg. (Varför skulle jag visa dem? Han blir ju ändå bara arg då…)

Säg aldrig sanningen. (Om man ljuger så finns ju chansen att sanningen inte kommer fram. Och man måste gripa varje halmstrå, eller hur? Oavsett om det är en skitsak. För att slippa höra Hans arga ord, när jag har, ofta oavsiktligt,  förorättat Honom.)

 Ta allt ansvar. Låt din partner fortsätta med sina dåliga vanor. (Men, Han tycker ju det är så ROLIGT att festa. Vem är jag att ta det ifrån Honom? Okej, Han kan ligga bakis hela dagen så städar, diskar, tvättar, bakar jag. Tur att Han har mig!)

Du kritiserar eller blir ofta kritiserad. (Men det är jag värd, jag är ju sämst i världen och så har jag alltid fel! Sådetså!)

Du har en stark, gnagande inre röst som kritiserar dig, som gör att du känner dig nere också när du borde vara på gott humör. (Du är ful, ful, ful och dålig och värdelös…)

Låter sig bli sårad av samma person om och om igen. (Lalalala, vem? Jag?)

Förnekar verkligheten och lever på förhoppningar. Förskönar hur det verkligen är och vill inte se sanningen. (Sanningen? Att jag är djupt olycklig? Att Han inte kommer förändras? Att Han inte är en bra pojkvän för mig? Det finns hur många sanningar som helst att blunda för. Vilken ska jag välja idag? Hm.)

Du glömmer dig själv, lever genom din partner. (Han har aldrig ätit middag med en enda av mina vänner, men jag har umgåtts med Hans vänner varje helg sedan vi blev tillsammans, givetvis över ett par massa grogg/öl/whiskey. Jag har slutat med alla mina intressen eftersom att Han  har tyckt att de tar för mycket tid, Han har kvar alla sina.)

 

Medberoende? Vem? Jag?

~ av babyborderline på maj 20, 2009.

6 svar to “Medberoende? Vem? Jag?”

  1. *kramar* Jag har ingen aning om hur det är att leva med en alkoholist; därför kanske det var dumt av mig att yttra mig från början om att jag hoppades det skulle fungera mellan er två. HAN måste ju bestämma sig; om han vill ha dig eller spriten, för att det ska fungera. Så är det, tror jag. Kan ni inte börja gå på några möten? Det finns ju sånt. Är han beredd att erkänna och göra det för att ert förhållande ska fungera?

    Stora kramar. Och förlåt om jag gett dig dåliga råd. Jag följer ofta känsla före förnuft.

  2. Ja du, det var ingen dålig insikt.. Det är inte kul just i det ögonblicket man måste stirra sanningen i vitögat och det känns som att bli träffad av en lavin, men om man väl kan göra något av den insikt man fått så kanske saker kan bli bättre. Det låter verkligen inte bra för dig att leva ihop med en alkoholist. Det är inte bra för någon, men du har ju andra problem att brottas med. Med risk för att låta elak och förenkla allt så säger jag att honom kan du göra dig av med! Jag vet att det inte är så enkelt men jag blir ledsen av att tänka på att du måste belastas av problem från andra håll förutom dem som sitter inuti dig, om du förstår vad jag menar. Jag har inte varit i exakt samma situation som du är i nu men jag har blivit nerdragen av människor som inte är bra för sådana som mig som kämpar mot annat. Kram, tänker på dig.

  3. Har i min ungdom varit tillsammans med en alkoholist och det var ingen lek. En av de snällaste människorna jag känt, men jag var alltid den andra kvinnan liksom, alltid i andra hand.

  4. du är för bra för honom.

  5. hahaha… och jag som försökte vara lite försiktig och klämma fram att Al-Anon fanns. hehehe…där fick jag för att lulla runt i tofflorna och smyga!🙂

    Kramisar

  6. Jag vet inte hur man gör sig fri från någon man älskar. Tyvärr blir det väl en ond cirkel också för samtidigt som du är svag av dina problem blir du svagare av att försöka bära hans också. Jag vet ärligt talat inte om det fungerar så att han kan välja ifall han älskar spriten eller dig mest. Jag tror att en alkoholist älskar spriten och det han måste välja är ifall han vill fortsätta göra det eller inte. Det har nog inte att göra med vad han känner för dig egentligen. Jag har ingen personlig erfarenhet av alkoholister men närstående till mig har det och jag har hört mycket från dem. Jag lider verkligen med dig, det måste kännas för dig som att du sitter i en rävsax.😦 Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: