Inlåst, med all rätt
Har varit borta ett tag, inlåst, (med all rätt!) Ibland behöver man skyddas från sig själv. När det har utbrutit inbördeskrig inuti och allt är bara en röra av blod och sega tårar.
Hade fått en rolig kommentar också;
Skrämmande. Funkar det? Får du många läsare genom att skriva att du vill ta livet av dig varenda eviga dag?
Tröttnar inte folk?
Och självklart kommer man att säga att jag inte borde bry mig, och självklart kommer jag att grubbla och gråta i min ensamhet över just den kommentaren. Som författaren till säkert har glömt att han ens skrev. Obetydelsefull för honom, högst betydelsefull för mig. Min verklighet består av att INTE ta livet av sig, varje dag. Men samtidigt så består livet av att stöta sig med andra människor, åsikter krockar, tankar skiljer sig. Jag m-å-s-t-e lära mig det.
Blir borta ett tag till. Men jag kommer tillbaka.
Welcome to Borderline City! 
Åh fy fan. Vilken idiot. Jag har också åkt på sådant ibland. Tanklösa jävla människor. Och vi måste lära oss att hantera dem. Varför kan inte de lära sig respekt istället? :O
tänker på dig så otroligt mycket. stå ut och ta hand om dig, sötnos.
Jag har mött samma typ av människor när jag berättar om min sjukdom. En del blir jag närmare vänner med, för de förstår mitt beteende bättre. Andra drar sig undan, klarar nog inte av situationen och så möter man dem som blir smått aggressiva och vräker ur sig dumheter. Ilska och aggressivitet är en försvarsmekanism, känner de sig hotade på något sätt?
Ja det finns dom som inte alltid tänker när dom skriver men om personen tycker att du skriver så VARJE DAG betyder det då att han följer din blogg?…o varför göra det om han inte gillar den?
JAG tycker inte att du gnäller i din blogg, jag tycker den e sjukt bra! Du skriver vad som finns i ditt huvud och det är en jävla röra emellanåt.
Låt inte sånt ändra dig, du är den du är o om du vill ändra dig så gör det för din egen skull o inte för nån annan.
Kramar
Tänk vad härligt att läsa andra i samma situation och tänk vad hemskt att jag blir gladare av det.
Men var finns ni i vanliga livet? Tänk om man bara hade en enda vän som man kunde berätta vad man känner utan att känna sig uttitad efteråt. Kan man känna igen er (oss) på stan eller lägger alla som jag krut på att dölja?
Vad gör man när ångesten att söka hjälp är en del av problemet.
Kram
du är en ängel på jorden. kram!