There is nothing I could do right
”I would just walk away, but I am not that strong”
Intensiteten har försvunnit, känslorna är inte längre överväldigande och outhärdliga. Jag tackar och bockar. Måste inte längre hoppa från balkongen nu, NU. Istället är smärtan långdragen, precis under outhärdlighetströskeln, det gör ont att leva, hela tiden. Allt är smärta. Och allt är meningslöst.
Få se nu, behöver jag duscha? Jo, men varför skulle jag, jag blir ändå smutsig igen. Äta? Mja, har inte ätit på ett tag, men då måste man gå på toaletten sen, lika bra att inte äta någonting. Städa? Haha, alla vet ju hur snabbt dom där dammråttorna smyger sig tillbaka efter att dammsugaren och dammtrasan förpassats in i städskåpet. Allting är ett enda stort VARFÖR? What’s the point?
Okej, det verkar som om HELA MITT LIV handlar om att jag mår dålig, ”stackars mig jag är sjuk-syndromet”. Det är inte sant, jag är inte sjuk jämt, jag mår bra också, JÄTTEBRA ibland (jätte-jätte-jättebra, typ jag-kan-resa-jorden-runt-utan-pengar/bli-hjärnkirurg/överleva-ett-år-på-nordpolen-bra). Men det är inget problem att må JÄTTEBRA (utom möjligen för min omgivning), problemet för mig är att må JÄTTEDÅLIGT, vilket även medför en viss risk för bla. bla. bla. självskadebeteende, suicidala tendenser osv. osv. osv. Men alltså, jag mår bra också, jag klarar vardagen för det mesta, jag har ett liv utanför sjukdomen, jag har intressen och vänner (ibland, jag har ju inga vänner när jag mår dåligt- tror jag).
Men åter till misären. Det är så jävla svårt när Hjärnan har sagt upp kontakten med Hjärtat, och båda agerar helt på egen hand, men Hjärtat som bestämmare, ledare och vet allt-are. (Medan Hjärnan springer bakom och viskar nej, nej, är du säker på att Sara är fulast i världen? Varvid Hjärtat svarar ett bestämt JA!) Ingen connection där mellan Känsla och Förnuft (vilket skapar Wisemind, som alla DBT:are är fullständigt bekanta med. Och Wisemind är ju förövrigt den bryggan mellan känslan och förnuftet som man vill nå för att slippa vara styrd av enbart Känslan eller Förnuftet, utan nå en balans mellan de båda). Men ja, ingen connection där hos mig i alla fall, trots att jag vet hur jättebra det är att ha det. Jag är liksom proffs på teorin men looser i praktiken.
Och ja, mitt förhållande är trasigt och sönder. Och jag kan fölr mitt liv inte utröna om jag bör lyssna på min sämre/bättre häft och sluta med att vara jag, eller lyssna på mina vänner och be Honom dra åt helvete. för jag kan ju lika gärna tolka situationen helt fel eller helt rätt eller inte alls. Liksom är det mitt Förnuft som säger att Han är dum, eller min Känsla? Är det rimligt att inte få träffa mina kompisar eller bli kallad hora? Jag har ju kanske gjort mig förtjänt av det? Han har kanske rätt att vara så svartsjuk, eftersom jag har gått på fest med 4 okända killar? Hur ska jag veta? Enda slutsatsen jag kan finna är att jag helt enkelt bara är fruktansvärt D-Å-L-I-G.
”There is nothing I could do right”
Welcome to Borderline City! 