Out of control
Det är som en hinna, en äcklig sörja, ett skyddande lager över hela min kropp. Jag är indränkt i äcklighet, jag hatar allt som är mig så intentivt att det varken finns ord eller ljud. Mitt helvete knackar på och tränger sig in oftare än någonsin, ångestattacker varvas med min vanliga nedstämdhet och det finns ingenting uppåt i sikte, inte ens i horisonten.
Jag kan inte kontrollera, inte behärska mig längre. Jag kan inte hindra min kropp och min hjärna från den där jävla paktbildningen som dom kommit överens om. Jag tvingas se på medan min kropp styrs av någon annan, jag tvingas åka med.
Och min så kallade pojkvän/sambo/livskamrat/överordnade, ja ha lider såklart. Men mer än mig. Säger han. För när jag är upp, då skiter jag i han, och när jag mår dåligt, då är jag elak mot honom. 66,6% av mina personligheter är alltså oönskvärda och dåliga, undrar varför han stannar. Någonting säger mig att det inte är för att vara snäll. (Kan det stavas k-o-n-t-r-o-l-l?) För övrig får jag aldrig mer gå på fest med killar jag inte känner (och helst inte med sådana jag känner, och helst inte fest). Men så plötsligt, så är han så där snäll och förstående och räddar mig från ångesten en hel kväll, eller lämnar mig inte ensam och hjälper mig bära allt det tunga.
Men jag förstår, han mår också dåligt. Stackars han. Jag hatar honom. Intensivt. Men jag älskar honom också. Så nu har jag intagit min position som dörrmatta (som han säger sig ha anspråk på, men lägger man ihop fakta så får man summa sumarum: Sara är en dörrmatta, men en bipolärsådan) så vägrar jag att flytta på mig. Jag är en sån som håller kvar till döden. Och den lär ju komma snart om det fortsätter så här. Men jag är ledsen att jag förstör han liv. Det bästa vore att ta bort sig, så slipper han ju mig. Som present. Då borde han bli glad. Eftersom jag är så jävla dum i huvudet.
Men, jag är inte bitter! (Nä, nä, nä)
Welcome to Borderline City! 