So you scream about it in the night

Precis så här är det, inuti mig. (Nu med hela texten).

18 Karat Gold
18 karat gold wouldn’t fill the hole
The bleeding hole in her heart
That’s made from circumstances at home
Because they kept pulling her hair
And so it choked her words
She don’t sleep at night, afraid to turn out the light
And she’s home

I thought 18 karat gold would save a lonely soul
But she don’t sleep at night, afraid to turn out the light
Cause they kept pulling her hair
Wouldn’t leave her alone
But if only I could read her mind
And release that stone

In her heart where the sadness grows
I’d operate with this knife
And cut a big fat giant hole
To fill with gold and light

But there’s an endless battle to be won
And me I ain’t a man with an educated mind
And soon, you won’t have the strength to carry on
So you scream about it in the night

In the night….

My 18 karat gold, it fills a dirty hole
A dirty bleeding hole in my heart
You people think it’s made from circumstances at home
Well if someone ever should be pulling your hair
Then I guess you should leave them alone
And now you want me to read your mind
And release that stone

That stone in your heart where the sadness grows
You know I, I’d operate with this knife
And cut a big fat giant hole
To fill with gold and light

But there’s an endless battle to be won
And me I ain’t a man with an educated mind
And soon, you won’t have the strength to carry on
So you scream about it in the night

In the night….

Johnossi, såklart.

Och dom har så rätt. You want me to read you mind. Men jag kan inte. Och du vill så mycket mer, som jag inte kan ge dig. Ger jag dig det du vill ha, då finns det ingenting kvar av mig. Du säger att jag är den mest själviska personen du träffat, och vet du vad, om jag hade vågat, då hade jag sagt detsamma om dig. Men jag törs inte öppna munnen så jag sitter snällt och nickar och tar emot, allt du lägger i mina armar.

Utan att blinka bär jag med mig vetskapen om att jag är självisk, egoistisk, självupptagen och konstig. Jag analyserar konstant huruvida jag kan förändra mig för att vara så som du vill att jag ska vara, hur jag kan sluta tänka på någon annan än mig själv. Men den enda slutsats jag kommer fram till, hur jag än vrider och vänder på min parabler, blir att jag har gett dig allt jag kan. Jag har inga vänner kvar, jag har inte gått ut på minst ett år utan dig, jag har ingenting, bara dig. Och det är väl så du vill ha det. Ändå räcker det inte.