Mamma
Idag är jag ful. Så fruktansvärt jävla ful. Jag ser mig själv i spegeln och HATAR det jag ser. Äckligast i hela världen. Och jag vet att spegeln ljuger, jag vet att jag inte är fulare än andra, men i min värld så är jag det. Fulast. Så jag måste blunda mig förbi alla jävla speglar idag, för att inte frestas springa hem och gömma mig under ett täcke eller bakom soffan.
Midsommarhelge blev intressant kan man säga. Men inget nytt under solen. Men vi är sams nu, jag och Han. Dock är jag och Mamma desto mer osams. Min Mamma är speciell, hela världen snurrar runt henne. Hon tror att hon är världens nav och får hon inte vara det sprkar hon bakut. Hon har inte varit nåpgon bra mamma, jag kan inte ljuga. Vi kommer aldrig komma att stå varandra nära, hon har alltid satt sig själv före mig. Men hon vägrar inse det, så jag får vara det svarta fåret. Bäääh, liksom.
Hon förklarade i alla fall att jag inte var välkommen ”hem” mera, hon ville inte ha någon relation med mig längre då jag aldrig brydde mig om henne. Jag bor 110 mil från henne och har inte hälsat på henne på typ sex måpnader då det kostar kanske 2000 kr ToR, men jag BORDE ha kommit och hjälpt henne med huset, med trädgården, med allt hon inte ids göra själv. Jag BORDE ha brytt mig mer, jag BORDE i princip flytta hem och finnas där för henne. Konstigt, jag trodde föräldrara skulle finns där för sina barn och inte tvärt om, vad man kan missuppfatta saker och ting…
Welcome to Borderline City! 