Förstört
Så länge höll det. Nu rasar det igen. Världen rasar och jag faller. Något som går sönder inuti och smärtan blommar ut i full prakt. Mitt i bröstet sitter den och tuggar på mitt innandöme. Små, små bitar bits av med sylvassa tänder.
Och allting är förstört. Och det är mitt fel. Säger Han. Han har säkert rätt, jag vet inte. Jag vet bara att min värld faller sönder och ljuset blir svart igen. Jag dör för ett par timmar, eller dagar. Och Han vet att Han har lyckats, gör jag fel så tar jag alltid mitt straff med nedböjt huvud. Alltid hundra gånger hårdare än vad jag egentligen förtjänar. Och så är allt förstört. Igen…
Welcome to Borderline City! 