~ Konserverad Smärta/Mamman Utan Hjärta~

Jag håller på att organisera upp bland de sista flyttkartongerna som har blivit sparade till sist. Öppnar lådor som inte blivit öppnade på länge. Sorterar bland gamla papper, pärmar och block. Packar upp och om.

Jag har medvetet skjutit upp denna process, dragit ut på den med flit. För jag visste vad som fanns i just dessa kartongerna. Här har jag nämligen för länge sedan tillsammans med gamla minnen och saker från förr också packat ned en del av Smärtan Från Det Förflutna.

Så nu när jag öppnar papplocken till dessa lådor slår Smärtan mot mig som en flod. Minnena flödar tillbaka. Vågen lyfter upp mig och bär mig tillbaka. Tillbaka i tiden. Tillbaka i livet.

Här är är alla mina skrivblock från tonåren. Mina dagboksliknande anteckningar och dikter som jag har sparat i en dammig kartong på vinden. I periferin. Långt borta från ljuset av mitt medvetna medvetande. Bortskuffade till en mörk vrå av mitt hjärta. Nu släpar jag fram dem i ljuset igen. De gamla blocken som bär på Smärtan. Smärtan konserverad.

Jag möter Tonårs-Sara igen. Sara på högstadiet. Sara på gymnasiet. Hennes ocensurerade tankar. Hennes nakna känslor. Hennes spretiga handstil och kantiga språk. Här mitt framför mina ögon. All Smärta som hon bar på virvlar upp mellan bladen i anteckningsblocken och ned i mitt knä medan jag bläddrar mig fram.

All oändlig Smärta. All förtvivlad förtvivlan. Alla minnen som har legat nedbäddade och slumrande i minnets vrår vaknar till liv och rusar fram för att få bli sedda och hörda. Alla känslor som har varit infrusna i isen i årtionden börjar plötsligt att smälta fram. Droppar. Rinner ut på golvet strida strömmar. Här är hjälplösheten. Den brinnande iskan. Det svarta självhatet. Rädslan utan slut. Här är den desperata desperation. Vanmakten. Ångesten. Skulden. Skammen. Här är fantasier om döden, och en ständig vädjan om att livet ska ta slut.

Här är Smärtan som var så stark och tung och obärbar att jag ville dö, redan som ung tonåring. Nu sköljer den förfrysna vågen fram igen. Ut genom bladen och in i min famn.

Alla block är rop efter kärlek. Sida upp och sida ned. Alla sidor fyllda med förtvivlade rop på HJÄLP HJÄLP HJÄLP MIG men det var ingen som kom. Överallt SMÄRTA SMÄRTA SMÄRTA som aldrig tog slut. Ekot av det lilla barnets rop på mamman som aldrig kom… Ekot av ropen efter kärlek. Efter förståelse. Efter trygghet. Som har ekat sedan dess. Inuti. Alla rop som har blivit som fastfrusna, i ett ensamt isberg på ett ödsligt hav. Konserverade genom åren.

Och fler minnen väckts till liv av ropen. Av Smärtvågen som sköljer upp bakom Tonårs-Saras förtvivlade ord. Vågen drar med sig bottenslam från djupaste djupet upp mot ytan. En virvelvind av det förflutna som yrvaket kisar mot ljuset. Vill också berätta sin historia.

Historien om att växa upp och vara lämnad ensam i världen men ändå inte. Historien om att ha en mamma men ingen mammakärlek. Historien om att få mat och kläder och fysiska saker men ingen psykologisk trygghet, emotionellt stöd, eller känslomässig närhet till sin förälder. Historien om att aldrig bli hörd eller hur mycket man än skriker eller gråter. Historien om att aldrig bli sedd hur mycket man än presterar. Historien om att att vara föräldralös men ändå inte. Historien om att vara barn till en mekanisk robot utan känslor. Historien om att vara barn till en Mamma Utan Hjärta.

Allt exploderar rätt i mitt ansikte med ett dån. Frystorkad Smärta. Nedkylda minnen. Stelfrusna känslor. Konserverade i bläcket. Sida upp och sida ned. Sköljer fram och igenom kollegieblockens linjerade blad. Ut från mitt hjärta. Ut ur isen.

Och med minnena följer Skulden. Skulden som måste bäras av Någon. Det ordlösa ekot inuti själen; ”om mamma inte älskar mig så måste det vara mitt eget fel.” Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel. Skulden som blev min, för mamma bar den inte och Någon måste ju. Jag bar korset för mammas oförmåga. För hennes känslomässig frånvaro. För att kärleken inte fanns där. Den oändliga smärtan och skammen i att inte vara älskad ens av sin egen mamma som har följt med som ett svart hål i själen under hela mitt liv. Ekot i hjärtat som sjunger sin sång; ”Om inte mamma kan älska mig, vem kan då älska mig?”

Vaknat har också minnena av att vara till besvär. Att vara det besvärliga barnet. Minnena av att vara ett problem. Det ständiga Sara-problemet. Att känna att min blotta existens förstörde för andra. För mamma. Slutsatsen och den okompromissbara förståelsen att jag var omöjlig att älska. Förståelsen att allting var Mitt Fel. Förståelsen att jag var den som förstörde allas (och mammas) liv. Min existens. Roten till det onda. Till allt ont. Roten. Det var jag.

Jag vadar fram i den Konserverade Smärtans strida svallvågor och minnenas tornado. Vågorna piskar mot kinderna tillsammans med tårarna. Isen lossar och jag ser Tonårs-Saras verklighet. Dåtiden ångar upp från bladen som jag läser. Lägger sig som en dimma över mitt medvetande. För mig tillbaka till så som jag upplevde livet då. Jag läser och minns.

Tillbaka i tiden. Tillbaka i livet. Till inuti Den Falska Verkligheten som låg som en tjock hinna över mina ögon, och som gör det ännu ibland. Som att jag har levt i en livslång semi-psykos där mammas empatilöshet och avstängda oförmåga bildade mitt perspektiv av världen. Blev till den verklighet som jag relaterade till världen igenom. En kärlekslös lins genom vilken jag betraktade världen och mig själv.

Föräldrar skapar sina barns värld. Mamma skapade min. Mamma skapade den verklighet jag skulle leva inuti. Och hon skapade en värld utan kärlek till mig. Och en verklighet fylld med Smärta. Av skuld. Av skam.

Där den falska sanningen sa att jag var omöjlig att älska. Att allt som skedde var mitt fel. Att alla (mamma) hatade mig. Att jag var värdelös. Att jag inte gick att älska. Att alla (mamma) skulle må bättre om jag försvann från livet. Att om jag tog mitt liv så gjorde jag alla i min närhet en tjänst.

Det var min verklighet; den sanning som den känslomässigt avstängda mamma-roboten oavsiktligt råkade programmera in i mig. Mamma-roboten som själv var svårt skadad med brännskador på själen. Avstängd från sitt hjärta för att hon inte orkade möta sin egen Oändliga Smärta. Vilket gjorde att hon också var avstängd från kärleken till sitt eget barn. Avstängd från känslor. Avstängd från närhet. Avstängd från empati. Avstängd från Allt som ett barn behöver. Och det blev hon som byggde upp min bild av världen. Min omsorgsperson. Min programmerare. Min skapare. Min Gud. Som inte kom med villkorslös kärlek utan med skam och skuld. Det var Mamman Utan Hjärta.

Hennes sätt att bemöta och relatera till mig. Det skapade formen för min värld. Det som kom att bli min tro. Min övertygelse. Min utgångspunkt. Linsen genom vilken jag mötte världen. Som barn. Som tonåring. Som vuxen. Den kommer från henne. Den falska bilden av mig själv. Den är arvet. Arvet från Mamman Utan Hjärta.

Vad hon skapade till mig var Den Falska Sanningen. Den förvrängda linsen över mina ögon. Psykosen som jag har varit vilse inom i hela mitt liv. Ett liv i tron att jag var Värdelös och Omöjlig Att Älska. Ett liv i övertygelse att jag inte förtjänade kärlek.

Det är vad den Konserverade Smärtans förtvivlade rop innehåller. Det är vad jag har prydligt packat ned i bruna kartonger på rad. Det är vad som har fryst fast inuti isberget på ett oändligt ishav. Det är ekot som har studsat emellan hjärtats väggar sedan min tids begynnelse.

Och det är vad som äntligen släpper från bottnen och spräcker upp istäcket med ett öronbedövande dån. Floden från avgrunden. Vågen från djuphavet. Sanningen. Sanningen. Sanningen.

 

Sköljer över, under och igenom.

Överallt forsar den fram.

 

Smärtan.

Smärtan.

Smärtan.

 

Den får finnas nu.

Här mitt framför mina ögon.

Den får finnas nu.

Jag orkar möta den. Jag är redo nu.

Jag är redo att möta

Smärtan Från Det Förflutna.

 

Jag är redo att möta smärtan i att inte ha fått bli älskad av sin egen mamma.

Jag är redo att möta smärtan i att växa upp med en Mamma utan Hjärta.

 

~ av Sara på november 3, 2019.

2 svar to “~ Konserverad Smärta/Mamman Utan Hjärta~”

  1. Hej läste en del av brevet det var långt.Jag tror på kbt terapi i grupp.Det är bra och stärkande.Jag tror att om man låter tankar idéer vara kvar i terapirummet.Sker en process.Och att man inte har en relation utanför terapirummet med någon annan gruppdeltagare.En människa behöver växa i ensamheten.Sedan kan man bygga relationer med andra personer utanför terapirummet.Det blir som en familj barnet är trygg efter terapin och bygger en egen familj vänner intressen.Det kunde vara så.Men nu är ekonomierna i sjukvård kommuner dålig.Det är smärtsamma upplevelser.En upplevelse kan vara en spik i foten på bygget.Vi håller sorgen innom oss i Sverige.Detta är ungefär som att be om ursäckt jag gråter.Insikten att vi är sårbara måste få spelrum.Annars skapas prestation depresion.Vi män måste kunna få gråta och alla andra känslor ilska sorg glädje.Min upplevelse är att gråten bildas som en klump i hallsen.Dvs kännslor.Har lidigt av hyperhidros svåra svettningar som lett till panikångest.Det samhälle vi vill ha är att .Våga säga jag är svag.Kvinnor bränner ut sig på grund av att de måste ta hand om känslor i familjen.Bägge könen lider.Själv funderar jag på att söka terapi utomlands.Får lappa ihop mig vid 60 års ålder.Och bilda min egen identitet.Men känner att Svenska myndigheter gjort fel mot mig.Mvh Fredrik

  2. Hej detta att ensam är stark.Vad kommer det från?Jag tror det kommer från familjens oförmåga att ta hand om barnet.Om jag tänker utifrån en identitet ett bra självförtroende då är ensam stark.Förstår mig inte på dubbelsängens funktion.Vi lever i en stor dubbellsäng alla.Och sedan skiljer vi oss för människor går varandra på nerverna.Terapi är en familj med ex en man kvinna de har varsitt sovrum.Då förhindras i många fall borderlaine.Pykisk ohällsa skapas av att föräldrarna klänger på barnet.Om alla i en familj får uppmärksamhet då skapas frihet glädje och en sund ensamhet i familljen.Jag tror borderlaine är en social konstruktion samhälle familj skapat en Svensk ide.Att gå i idéer om att som vuxen rätta till allt och alla är sjukdomsframkallande.Terapi är att i terapigruppen känna igen sidor hos andra i gruppen och igenkänna dessa som en del av mig.Sedan lämna familjen dvs terapikamraterna och se jag har funnigt ofullkomlighetens mysterium.Vilket jag inte funnigt.Så jag funderar på terapi utomlands mvh Fredrik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: