Är jag död nu igen?
Är jag död nu igen?
Världen i ultra rapid, tiden är evigheten, solid i nuet som aldrig vill ta slut. Mina steg över golven, styrseln som bedrar, dubbelvikt, andetag utan luft, bara smutsiga illusioner. Och blind förtvivlan. Drömlandskapet som rasar hjälplöst utför branten. Fingertoppar som snuddade vid luftslott och förtröstan, famlar kallt i vakuum nu.
Jag som trodde att vägen hade rätat ut sig nu. This is my way, on the highway. Fri hastighet och solen i ögonen. Men nej, ingen autobahn mot eufori, bara konsekvent bergvägg att smeta ut lyckligheten mot. Helt utan anledning, ingen att beskylla, syndabocken är skuldfri.
Din hand som slumrade i min, våra tankar som krockade och småskrattade glädje och ostyrighet. Allt som jag trodde var Vi, det Nya, annorlundaheten, En Annan Verklighet. Men nu, väggen, smällen, blodet i handfatet, tårarna på tröjärmen, osynligheten när Du går. Se mig, le mot mig, låt mig vara leende igen. Älska mig som Du sa, trampa Dina fotspår under min hud. Kulhålet i bröstet exploderade abrupt, som om Du smög iväg med röken mot köksfläktens surr.
Jag som inbillade mig att Du skulle ta med mig härifrån, bära mig bort från orden, peta loss allt ont som klibbat fast. Och nu, tilliten som glider ur Dina händer, mina ögons färglöshet när Du inte vill förstå. Din värld var ju en annan, jag borde ha förutspått, jag borde ha förstått att det inte kan finnas plats för mina sår i någon annans verklighet.
Så jag flyr, men det är slow motion överallt, mina steg sjunker i viljelösheten, luften i lungorna drunknar i letargi och svårmod. Rädda mig, rädda mig någon. Jag dör igen, senfärdigt, makligt, en sekund i taget. Jag ville ju, jag ville igen, hoppa i löven, studsa en meter ovan marken, men nu är allt vilse och tyst. Som om själen vissnat efter den första frostnatten och rullat ihop sig för att självdö. Jag äter upp mig själv, tuggar kött och brosk, på rygg mot parketten idisslas tankarna till gröt. Bort, bort, bort, hur fan ska jag komma bort?
Allt för att inte dränka sorlet i kemikalier och konstgjorda rus. Men vad som helst, ge mig vad som helst som tar mig tillbaka till ljudlösheten och förnöjsamheten. Eller lurar jag mig själv nu, köper jag ursäkter för att vada ut i konstant ljummen medvetslöshet?
Welcome to Borderline City! 
Herregud vad du skriver målande vackert.
Följ gärna min blogg där jag skriver om min kamp i verkligheten och livet utanför slutna avdelningar.Det skulle få mig att orka skriva mera.kramisar