Ta mig med, bort
Är så jävla besviken. Och rädd. Varför, varför, varför hjälper dom inte? Dom som har betalt för att hjälpa sådana som jag. Varför?
Trodde allt var på väg att gå över, suddas ut till en liten rispa på linsen i periferin. Kunde tänka mer än en minut framåt, kände vilja att göra vardagliga saker, skrattade till och med. Men sen kom det tillbaka, med full kraft. Tankarna. Paniken. Ångesten. Inte en tanke som inte ger ångest. Så fort huvudet landade på kudden. Tillbaka i spiralen på väg nedåt. Fångad i ett nät av ondska. Det kommer aldrig någonsin att bli bra.
Desperationen i min blick. Jag ber, ta mig med, bort.
Welcome to Borderline City! 