Trasig och tacksam
Ibland hittar man inte sig själv förrän man har fallit sönder i tusen omöjliga bitar och är helt övertygad om att just denna trasighet, den kommer alltid att bestå. Just där, på toppen av högen med skärvor gnistrar det till, och plötsligt står jag med hjärtat i handen igen. Översköljd med tacksamhet för att vara sönder, sprucken, ända in till själen, uppenbart medveten om att det är genom dessa sprickor som ljuset når in, ända in till själen.
Welcome to Borderline City! 
Jag tror att det går att bli någorlunda hel. Ge inte upp.
Nu är jag tillbaka på bloggen och lever.
Jag tror säkert att det går att bli hel, eller tror jag det… Jag vet inte, jag ska nog inte säga för mycket om det. Men stor kram till dig. ❤